Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512 _ SIGFRID SIWERTZ
däremot skulle det nog göra sig med
hans hufvud på en pik.
Ack, jag blef grymt besviken. Den
stackars Petzval fick inte en syl i
vädret. Han kunde på sin höjd skjuta
in ett eller annat oskyldigt »ja visst»,
»dess bättre», »är det möjligt», medan
professorn i ett streck och med synbar
förtjusning talade om sig själf.
Doktor Petzval kände måhända inte till
hans skrifter? (Petzval gjorde en gest
af mild förebråelse vid denna
misstanke.) Nå, de sysslade ju inte precis
med samma gren af vetenskapen.
Annars kunde han verkligen smickra sig
med att ha rönt mycket erkännande
i det vackra Ungern. Han hade varit
där vid den stora kemistkongressen
härom året, hållit ett större tal på
franska. Tidningarna hade varit
synnerligen älskvärda. Gud vet om han
inte skymtat doktor Petzvals
ansikte för resten. (Jag tyckte alldeles
att Petzval drog på mun.) På de sista
stora vetenskapliga kongresserna i
Madrid och Rom hade professorn
också varit. Han hade formligen
turistat i kemi. Vid båda tillfällena hade
han spelat en dominerande roll...
Han gick småningom öfver till
vetenskapliga pris, statsanslag,
jubiléfestskrifter, matsedlar och ordnar. Han
hade nyligen fått pour le mérite...
Man kan då omöjligt säga, att
vetenskapen har något asketiskt drag
nu för tiden. Petzval stod där och
tecknade som en döfstum och
blinkade nervöst mot strömmen af
reseintryck, klingande valutor, diplom och
band, maträtter och
champagnemärken.
Jag reste mig och log så
oskyldigt jag kunde.
»Förlåt en stackars obetydlig
ju
rist och ämbetsman, men jag trodde,
att när två så stora vetenskapliga
auktoriteter möttes, så skulle teorierna
fräsa som krita och svafvelsyra i ett
profrör och slå gnistor mot hvarandra
som polerna i en elektricitetsmaskin.»
Professor Henéll smålog med en
mildt afvärjande gest, och Petzval
gjorde en obeskriflig axelryckning.
»Ack herregud, teorierna...»
Lilla Bergstråle sväfvade leende
genom hallen. Hon vände sig i
dörren och nickade förmanande åt
Petzval, som genast störtade i sig sitt
kaffe.
»Ursäkta! Jag ber tusen gånger
om ursäkt, men jag har verkligen
lofvat att göra en liten utflykt med
fröken Bergstråle!»
Han var borta. Jag stod där
snopen och arg och var på vippen att
delge professorn mina misstankar.
Men fruktan att göra mig löjlig var
för stark. Ack, hur många gånger har
inte den usla fruktan för löjet
förlamat min handlingskraft! Därför är
jag nu också en ensam man.
Om jag åtminstone kunnat följa
efter Petzval och den unga flickan,
se hvart de togo vägen, om de gingo
ensamma. Men den fördömda
professorn, som kommit i gång med att
prata, kastade sig i brist på bättre
öfver mig och dränkte mig fullständigt
i sin internationella berömdhet. Jag
stod hjälplös och bedöfvad och
stirrade på guldplomben i en af hans
framtänder, tills jag helt plötsligt utan
ett ord kastade mig på dörren.
Nu efteråt lider jag af att tänka
på hur underligt mitt betende måtte
förefallit. Jag får väl skrifva till
honom och förklara mig vid tillfälle...
Jag vill inte dölja, att jag var rof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
