Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REGERINGSRADETS SEMESTER
nerat på dem. Hon brydde sig inte
om att tänka öfver, hvad jag kunde
mena. Jag var bara luft för henne.
Och själf tycktes hon inte känna igen
sig. Nej, hon såg naturligtvis bara
Petzval den där gången, tänkte jag,
han kunde ha ledt henne rakt i
älfven, och hon skulle ändå ingenting
sett.
Jag följde henne hem under
trumpen tystnad. Jag tror inte ens jag tog
hennes hand, när hon sade farväl i
dörren till sitt rum.
Precis klockan tio kom Petzval
fram till banvallen som aftaladt var,
och vi satte oss i gång uppåt fjället.
Han var vid ett alldeles briljant
humör och bolmade på sin cigarr och
berättade slemmiga
fruntimmershistorier med en gadd af grymhet. Han
klappade på grändernas portar,
lyftade på skära sänggardiner, kastade
sig därifrån in i dårhuskorridorerna
och fängelserna för att hamna på
afrättsplatsen. Han hade den där
sortens intellektuell nyfikenhet, som
ständigt drages till det vilsekomna,
abnorma och fasansfulla, och han kunde
en otrolig massa fall, som han läst i
alla världens dåliga magasin och
revyer under sina lediga stunder i
väntsalar, tågkupéer och hotellrum. Allt
konstaterades sakligt och med
fruktansvärd arsenal af vetenskapliga
termer. Han var skarp som en rakknif
och ruskig som ett vaxkabinett.
Jag nickade och instämde i allt.
Hvarje ord var mig en bekräftelse på
hans skuld. Min erfarenhet bland
studiekamrater har lärt mig, att
bakom en viss sorts artificiell skärpa
alltid ligger en rotlös personlighet och
tvetydiga syften.
517
Det bar skarpt uppför i skuggan
af de vridna, risiga björkarna, men jag
märkte knappt stigningen. Jag kände
mig så förunderligt tom och lätt, som
min hjärna legat öppen och den friska
nattblåsten spelat öfver den. Då och
då genomfors jag af en lätt
frossbrytning.
Petzval hejdade sig flåsande midt
i en historia om en berömd
amerikansk läkare och vetenskapsman, som
nyligen häktats, därför att han låst
in en ung kvinnlig patient i ett rum
med uppskrufvade gaskranar bara för
att studera dödskampen vid kväfning.
Vi voro i björkregionens öfre gräns
och trampade det lappländska
lågfjällets mjuka, skiftande mosstäcke och
klara, späda blomstervärld, som en
gång tjusade och skrämde Linné med
sin rikedom. Petzval ville stanna och
pusta ut, men jag dref på honom. Vi
vandrade fram öfver en jämn platå
mot högfjället, som reste sig mörkt
och skrofligt med snöfläckar i
rämnorna. Så plöjde vi oss genom den
sista kransen af snårigt vide och
dvärgbjörk och började taga oss
uppför den branta sidan i en lång skrefva
längs en skummande, isfrisk fjällbäck.
Jag steg, så fort jag kunde.
Petzval berättade inte längre några
historier. Han hittade inte i fjället och .
var rädd att bli lämnad ensam, höll
sig därför tätt efter mig, flåsande och
svärjande. Jag uppmuntrade honom
med små tillrop.
»Det är inte långt kvar! Ni ser ju
själf toppen!»
Jag visste mycket väl att bakom
den närmaste höjdkammen lågo sju
andra, som man måste arbeta sig öfver
för att nå den verkliga toppen.
Vi hade nu lämnat den sista gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
