Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
’&X :
YE
ÖFVERFLÖD.
aar BENGT BERG.
C H vart sjunde, åttonde år kanske,
E I;ä komma lemlarna öfver
Lappland.
Hvarifrån de komma vet ej folket
där. Ej heller hvart de gå. Fordom
trodde människor att de regnade från
himmelen såsom ett straff från Gud
som alla fruktade. Många menade att
de strömmade till från fiendeland och
de som hade vetskap förkunnade att
de voro sända af förtörnade hemliga
makter. Men alla enades om att de
voro en hemsökelse. Att de ej
vandrade i tvång för egen näring utan
samlades blott för att förgöra
människors gröda.
De synas först på alla fjäll och
sprida sig därifrån ned öfver landet.
De komma mest från väster och vandra
mot öster. Aldrig i trängsel som
många tro, men när de komma är all
jord full af dem.
Med lemlarna komma äfven andra
djur i följe. Mest sådana som nära sig
af dem. Som vetat att lemlar skulle
komma och därför långtifrån samlats
dit för deras skull.
Så plägade hvart lemmelår tvenne
hvita ugglor komma till Virjas hed.
De kommo när solen gick öfver
synranden i norr och redde bo på den
högsta gruskulle heden ägde. Det
var intet riktigt näste utan blott en
fördjupning i den grunda jorden. Där
lade honan nio ägg och när nattsolen
stod högt i norr kläcktes där åtta ungar.
Vid den tiden var heden snöfri och
ugglorna hade lemlar i öfverflöd helt
nära boet. Därifrån varsnade de en
dag två varelser som från
låglandssidan stego in öfver fjället.
Hanen såg dem först. Svängde
fram i båge öfver dem och ropade
för att varna. Därvid förnam han ett
främmande hårdt ljud och kände en
smärta som förlamade hans vingkraft
och tvang honom mot jorden. Det sista
han kände var greppet af en
människohand som tryckte in hans strupe.
Han hade aldrig vetat hvad som
släckte hans lif men honan som kom
efter och svängde undan i rädsla för
det hårda ljudet förstod att det var
människor. Sådana som hon sett förr
i Virjas fjäll och äfven när hon en
vinter tvingad af hunger strukit ned
öfver landet långt åt söder.
Hon förstod genast att den fara
som närmade sig där ej blott kunde
hota ungarna som voro på marken utan
äfven henne själf, som annars hade
så föga skäl att frukta något. Förstod
att människorna kunde nå henne blott
hon komme dem nära. Kunde gripa
henne utan att hon förstod hur och
draga ned henne mot jorden.
SA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
