Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536
och de andra djuren ha också tystnat.
Ingen synes heller utom Skaiti — den
smidige labben — som sväfvar fram i
undran öfver hvad som händt och
lemlarna som rastlöst och tyst smyga
mellan tufvor och stenar.
Då tränger ett underligt klagande
läte ut öfver heden. Det är inte kliart
och inte kraftigt. Men det tränger ändå
fram och skär så mycket starkare
genom tystnaden. Det är jämmerskriket
af en unge. Hungerns och undrans
jämmer från den störste ungen i en
kull, i hvilken de minsta äro för små
att skrika.
När den hvita ugglan börjar lägga,
täcker snön ännu marken omkring och
kölden härskar. Därför blir det första
ägget värmt från sin första dag och
ungarna kläckas med en dags skillnad
mellan hvarje. Därför kunna ock de
minsta få värme af de större medan
de bägge gamla söka födan.
Och här voro åtta ungar af hvilka
den störste just fått jordens färg och
lämnat reden medan de minsta ännu
ej kunde resa sig utan att genast falla
framstupa af hjälplöshet.
Skaiti — labben — som svängde
fram för att se hvarifrån det klagande
skriket kom, såg hufvudet af en
uggleunge sticka upp bakom en stenflisa.
Det var den störste som inte ville ge
sig ro utan -gått ut på heden för att
söka det som han egentligen inte
förstod men som för honom var allt. Det
var väl i grunden blott hunger, men
innefattade något stort hvitt som
brukade sänka sig öfver honom som en
skärm och sticka varmt skälfvande
lemmelkött i hans uppspärrade gap.
En af de andra ungarna viade i
reden uppe på kullen. Den var för
liten att skrika men i det svaga ljudet
BENGT BERG
låg ändå den otålighet som förråder
begynnande hunger.
Den store ungen trodde genast att
något gafs däruppe och hans hufvud
rördes sökande i ringar. Det var då
labben såg och strök fram öfver
honom. _
Ungen visste ej att något kunde
komma så flygande utan att på samma
gång bringa honom föda. Han reste
sig bakom stenen och sträckte gapet
mot labben som fladdrade ofvanför.
Ögonen slöto sig i vällustig väntan att
hans hunger skulle stillas. Men han
fick intet och när han ledsnade att
vänta och öppnade ögonen såg han
inte labben mer. Den hade strukit
vidare och han förnam blott det
srändiga viandet från kullen ofvanför.
Hela dagen höll han sig där nedom
kullen. Väntade alltjämt att han skulle
få föda och spanade ständigt ut öfver
marken och uppåt så långt hans lilla
synkrets räckte.
Hvar gång en fågel strök fram
öfver honom trodde han att det gällde
föda och sträckte sig gapande efter
den, och hvarje gång grep honom en
stor undran när han blef utan.
Lemlarna sprungo förbi honom
ständigt. De kommo med brådska och
sågo sig inte för. Löpte alldeles upp
emot honom och han satt helt stilla i
undran öfver hvad det kunde vara.
Lemmeln märkte honom inte alltid
utan ilade rastlös förbi. Då måste han
vända sig och se efter den men han
kunde inte fatta att det som löpte var
föda för honom.
En och annan lemmel märkte
honom också när han var nära. Reste
sig i förskräckelse och ville försvara
sig. Skrek ilsket och var tillreds att
bita. Men när ungen satt stilla glömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
