Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVERFLÖD
lemmeln plötsligt alltsamman. Erinrade
sig blott sin vandring och ilade vidare.
Då’ måste ungen också vända sig
och följa det djuret med ögonen. I
början vände han blott hufvudet men
när han suttit länge och sett den ena
lemmeln efter den andra löpa förbi
drog det honom för hvarje gång mer
att se efter dem och han böjde sig fram
eller tog ett par klumpiga steg åt det
håll där de försvunnit. Hela hans inre
hade förut samlat sig till ett begär efter
föda men sedan han väl fått öga för
de springande djuren erinrade han sig
hungern blott när han hörde viandet
uppifrån kullen. Då reste han sig upp
och gaf hela sin hungerkänsla JIuft i
ett hest skärande skrik. Men det
jämrande viandet från kullen hördes allt
mera sällan.
Mot midnatten kände han kölden
och makade sig intill någon sten.
Skakade sig och kröp samman i sitt eget
dun så mycket han kunde. Men när
solen steg och värmen blef starkare
sökte han sig fram öfver heden i
krokar och ringar utan mål.
Andra dagens morgon satt han kvar
vid den sten där han tryckt under
natten. Hungern hade tömt hans
krafter så att han ej såg efter lemlarna
mera. Hörde blott när de rörde sig
nära honom och menade att det gällde
hans hunger. Då reste han sig lite och
käkarna rörde sig som ville de gripa.
Han hörde just en lemmel
bredvid sig och lyssnade när han på en
gång kände något stöta emot sig. När
han förskräckt såg upp märkte han
att lemmeln trängt in sig mellan honom
cch stenen. Den omedelbara beröringen
satte nytt lif i ungen och utan att han
hade någon afsikt därmed böjde han
sig och nappade med näbben efter
lemmeln. Den hade rest sig när han såg
537
sig i trångmål och högg fast i ungens
näbb.
Hela det svaga hos ungen var i
ett ögonblick vändt till en förtviflad
sista kraft. Han knäppte med näbben
och lyfte lemmeln högt för att komma
lös. Han sökte taga fast med sina klor
och fick på en gång ett godt grepp i
lemmelskinnet. Lemmeln skrek och
släppte sitt bett. Men ungen släppte
inte. Han hade gripit fast och därmed
var rofdjuret väckt inom honom.
Han högg med näbben. Han satte
sig med ett klumpigt hopp och hade
i samma nu gripit med bägge fötterna.
Han lade sig halft öfver lemmeln cch
sökte slita upp med näbben i visshet
om att det dock måste vara något för
hans hunger. Hvar gång. han huggit
och reste sig något, irrade blicken vildt
omkring, som om han fruktat att någon
velat taga bytet ifrån honom.
Lemmeln högg också efter sina
krafter, men ungens täta dun hindrade
honom att komma åt med tänderna.
Dessutom satt han orubbligt fast i de
krampaktigt slutna klorna.
Så lyckades ungen slita upp
lemmelskinnet. Blodet började rinna och
han fick det i näbben. Det gjorde
honom alldeles vild. Han högg ursinnigt
och träffade af slump lemmeln i
hufvudet så att den orörlig sjönk
samman. Ungen grep fortfarande och
sökte slita upp. Därvid fick han
plötsligt lemmelhufvudet i gapet och svalde
hela djuret stycke för stycke.
Den dagen och en god del af
natten därefter satt han orörlig,
uppburrad på samma ställe och smälte sitt
byte. Först när det åter led mot
morgon började han röra sig. Då hade
han goda krafter och såg allting
omkring sig med helt andra ögon än förut.
Lemlarna sprungo förbi honem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
