Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
ljus, han skulle ut för att få bröd, och
hon skulle komma efter — hans tappra,
duktiga kamrat. Allt var godt och ljust.
Hur kom glimten af ångest. Snart gå
ett, två år, och sedan, sedan!
Ett år, två gå. Då det tredje året
går in är hon ej hans längre. Hon
fick som juklapp sin ring tillbaka — —
Han drar ett djupt andedrag, och
hans magra, tärda ansikte färgas matt
rödt.
Hur hade det gått därhän? Hur
hade deras bref, så fulla af längtan cch
glädje från början, så småningom fått en
biton af något främmande, som skilt
dem ifrån hvarandra? Var det han, som
blifvit en annan därute i vimlet och det
sugande arbetet? Hade han blifvit rusad
af heta sinnen och starkare viljor? Och
öfver allt annat af arbetet, arbetet!
Hade bilden af Eivors bleka ansikte
med de grå ögonen och blonda håret
bleknat för hans sinne?
Var det hans fel? Ja — ej var det
hennes.
Hans fel.
Han hade ej trott det. Han älskade
ej en enda af alla dessa — och ändå —
ändå — — — |
Ångaren dunkade och gick. Nu gled
den förbi den första våta kobben, cch
för ut döko allt flera upp, blänkande i
rödljuset. Vågfraset sjöd liksom
starkare, båten liksom ökade farten. Ingen
syntes på däck.
— — — det är ett hvirflande
samkväm på klubben. I det stora rummet
lyser ljuset bländande skarpt på
ansikten, som äro varma af festens glädje.
Det är Luciadagen, svenskar och
finnar fira den, och ryssarna äro med.
Språken surra genom rummet.
Ge
FRIDA ASLUND
nom det mjuka sorlet af röster slå de
ryska ordens slutändelser som
ljudsmällar. Glasen blixtra i ljuset och
skratten klinga.
Han, Rolf Lange, sitter och ser in
i en stilla ljuslåga. Bredvid honom vid
bordet sitter en ryssinna, liten och mjuk
och hermelinsaktig, med matt hvit hy
och rakt, svart hår. Hon har ett par
ögon, som likna ett par andra, som
han känner, fast de äro mörkare,
oroliga, med den ryska stäppens irrande
ödslighet djupt inne. Och han sitter och
tänker: hvad har jag med henne att
göra, med henne, Irma Ivanowna”?
Hvarför le hennes läppar mot honom,
och hvarför svartnar hennes blick i
hans? *
Och han känner plötsligt hat till
denna mjuka, lilla kvinna vid hans sida,
hermelinen, som vigt trängt sig in i
hans sinne.
Och han drömmer: nu glimma alla
varma ljus i hemmen i Sverige, och
alla brasor brinna. Och i morse gingo
hemmens döttrar med tända ljus i hårets
lingonriskronor och bjödo kaffe och
klenäter åt sömndruckna
familjemedlemmar. Och i kväll går dansen på de
svenska herrgårdarna, en liten rolighet
innan de stora julberedelserna börja
med all sin id. Är hon Lussebrud i år
äfven, hans Eivor, bär hon en grön
krona i sitt hår och är hon klädd i hvita’
kläder?
Hvita kläder.
Hans ögon se stelt på ljuslågorna.
.— Eivor — Eivor — gå hans tankar i
plötslig skräck — rätten till dig har jag
förverkat. Först genom min bitterhet
att ej kunna ge dig bröd hemma
-du vet att jag nog aldrig kan få
det här hemma — en bitterhet, som
slog tillbaka på dig och kom i mina bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
