Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTER
till dig — och gaf dig att bära allt tungt
för oss båda och sedan — sedan -—
jag tyckte, att mitt lif var intet att akta
på, det var som på trots, som hämnd
mot ödet, som jag följde med i
malströmmen. Du älskade, som kan gå i
hvita kläder med skinande ljus kring
ditt hufvud — du kan aldrig komma
hit — du kan inte bli min nu —
Stäppens vindar äro heta.
Han hör en mjuk stämma, som
nämner hans namn.
”Rolf Karlowitsch,” - säger hon,
”hvar gå dina tankar i kväll, du är
ej här?” |
Han ser på henne, som om ban
ej märkt henne förut. Han ser den
djupt vinröda, glänsande dräkten, den
matt hvita huden på hennes nakna kals,
ser det släta, svarta håret öfver den
låga pannan och de smala läpparna,
blekröda, med <glimmande <tänder
mellan.
Han ser och ser, och från hans
blick går den veka drömmen, som han
nyss sett in i, och han tar sitt glas cch
böjer sig fram till Irma Iwanowna och
hviskar :
"Hell stäppens heta vindar, he_ll
det röda, kaukasiska vinet, bort med
det, som är hvitt och blekt och kallt!
Rödt, varmt blods hell!”
Och de dricka, och deras läppar
le mot hvarandra, men Rolf Langes
ögon äro en brottslings.
_ Men hon, Irma Iwanownas ögon
lysa, medan hon framåtlutad ser, hur
Rolf vrider ringen af fingret och med
hvitt ansikte lägger den på duken
framför sig.
Sedan kommer den natt, under
hvilken han sitter och skrifver bref
och rifver bref och åter skrifver. Till
447
henne, som han ej tycker sig vara
värdig. Och när den första grå
decemberdagen kommer in i hans rum, ligger
brefvet och lyser hvitt på hans bord
och bredvid ligger ett paket, ringen.
Och Rolf Lange står och stirrar ut
i det grå töcknet öfver den gråsvarta,
hemska öknen, där de tusentals
barrtornen stå som tunga, grå gestalter.
Rök och dimmor gunga mellan
hissverkens dunkande muller som en
aflägsen åska. Han tänker: det är, som
vore jag sagans girigbuk, som försvurit
mig åt den onde och aldrig mer får
komma till det, som är rent och friskt.
. Så kommer hans tartariske tjänare
in med morgonteet, och dagens arbete
skall börja.
Sedan går långdansen, häxdansen!
Och han är med. Den går i heta och
kalla vindar, den går öfver tartariska
byar, som ligga nerkrupna i det
vajande stäppgräset — den går i samkvämet
och festens yrande glans!
Långdansen, häxdansen går! Och
han, Rolf Lange, är med.
På ångbåtens däck kommo de upp
så småningom. Det var en glad
förväntan öfver alla. En glad känsla af
att den långa resan vore slut och en
längtan till målet. Glada utrop hördes,
och skratten klingade friskt.
Rolf Lange ser på sina reskamrater.
Hvad alla äro glada och synas ha ett
mål att längta till. Längta tillt Längtar
ej äfven han? Längtar han ej att få
läska sina ögon, sina brända ögon, af
sval sommargrönska — längtar han ej
att få fylla sina lungor med den
välsignade luften från svenska
barrskogar — längtade han ej efter de sina,
far och mor och syskon?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
