Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTER
det. Sommaraftonen står stilla och
varm in genom de öppna fönstren.
Rolf Lange känner kådlukten från
talldungen utanför och säger, i det han
tar sin vän i hand: |
”Du vet ej, hur godt här är.”
Strömer skrattar. ”Vet jag ej? Jo du!
Stanna du hemma, gamle gosse, och få
det godt du med!”
Strömer slår honom kamratligt på
axeln, men ångrar i samma ögonblick
sina ord, då han ser Rolf Langes heta
ögon fyllas som af tårar och mörkna
i sorg.
Han visste ju, att det ej är så godt
för honom att stanna hemma.
Fru Strömer kommer och ber dem
alla gå i ”parken”, där kaffet väntar.
De sitta sedan samlade här och
Rolf berättar från lifvet därute.
Strömer sitter och betraktar sin vän med
vekt sinne. Så underliga hans ögon
blifvit, som brända, inflammerade, och
fyllas ofta af tårar — antagligen
sjuklighet — konstaterade Strömer tyst för
sig själf.
Var det oförsiktighet,
ogrannlagenhet af honom att göra så som han gjort
— det, att han bedt henne, Eivor
Asker, som var anställd som
sjuksköcerska här ute, komma hit i afton,
sedan hon fått ledigt från sin tjänst. Har
han gjort orätt mot två människor?
549
Det var, som att gripa in i det mest
gömda af en människas sinne.
Han sitter och tänker att de borde
sända motbud till henne, då steg höras
på gången, och hans hustru stiger upp
och går emot en ung, mörkklädd flicka,
som hastigt kommer gående.
Det är Eivor Asker.
x
Det är några timmar senare. Eivor
och Rolf gå fram och åter i barrdungen
kring Strömers hus. Det starka skenet
från fönstren skiner dit ut, och de
andras röster höras inifrån.
Rolf Lange har gått och biktat.
De komma fram till ett fönster,
hvarifrån ljuset faller skarpt på hans
ansikte. De stanna och se tyst på
hvarandra, och Eivor tänker, att så hvitt
har hon dock ej sett en människas
ansikte, och så svart sorgsna har hon
ej sett många ögon förr. Och dock har
hon sett många bleka ansikten och
många dystra ögon. Det är, när han
med underligt torr stämma frågar, om
hon kan förlåta — och hjälpa honom.
Och lugnt och tryggt lägger hon då
sin hand tyst i hans och återger honom
sitt lifs löfte, medan en svensk
sommarkväll doftande står omkring dem,
och nattvinden sakta mullrar i tallarnas
kronor.
”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
