- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1911 /
551

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LAGMANSHUS

Ehuru han har speciellt brådtom
just nu och mestadels uppenbarar sig
endast skymtvis, är det ändå lätt att
se, att han förändrats. Det kan
omöjligt härröra från laboratoriets deglar,
ty förändringen är en mänskligt varm
och djup. Han verkar upptinad på
något sätt.

Vi måste ju fråga oss: hvem har
gjort det? Enklare vore väl att fråga
honom själf, men sådant gör man ju
ej utan att det är litet nödvändigare.
Det är för resten trefligare att folk
ha förtroende för en och berätta utan

uppmaning.
Jag skall med snaraste syna den
nya kvinnliga assistenten — tills
vi
dare är jag blott presenterad och
medveten om, att hon har blåa ögon och
blåa förkläden. Fröken Arborén hade
alltid svarta, som du minns. Dock har
jag en svag förnimmelse af, att
Rubens förändring bär äldre datum än
assistentens ankomst. Nå, de kunde
ju ha känt hvarann före den stunden.

. Att Ruben en dag skulle gå och
förälska sig, har egentligen aldrig fallit
mig in. Men det behöfver därför ej
vara otroligt. Låt oss blott
gemensamt hoppas, att ödet gett honom ett
bättre handtag i valet af älskade än
i valet af fru. — Jag har så där smått
lust att hjälpa honom, visste jag blott
hur. Som varande en sedeslöshetens
profet, känner jag det nära på som
min plikt.

Hans obehagligt sega och lugna
vilja är nog i stånd att sköta om en
sådan affär mig förutan, men Ruben
har ju ingen aning om formerna. Han
skulle gå för burdus till väga —
hvilket man för resten kan göra i lifvets
stora ögonblick. Men det är ju ej så
visst, att detta är ett sådant, och att

551

efteråt upptäcka att man väsnats bara
för en fattig pannkaka är löjligt och
förnedrande.

Hur stort gny som helst, blott det
gäller lif och död; blott man vet —
lika enkelt och säkert som man vet
att solen finns — att Gud har förenat
och att människor därför ej kunna
åtskilja.

Ser du, nu har jag fått ihop en
anständig roman. Endast genom att
låta pennan löpa.

I verkligheten har den kanske alla
sidor oskrifna; hela boken är blank
och hvit. Jag undrar, om Vår Herre
har samma lust som vi — som
ständigt gå omkring med en penna mellan
fingrarna — att klottra allt fullt, som
lyser rent och obrukadt. Jag
misstänker han har det, fast han visst är
försiktig nog att emellanåt skrifva med
osynligt bläck. Men en och annan
gång, när oväntade och af ingen
styrda lifsskiftningar komma till,
uppstår den syra som framvisar den
dolda skriften. Och vi le eller rysa
eller kasta blommor och applådera —
allt efter vårt väsens art. Kanske
dock de flesta vänta på recensionerna,
och så göra hvad som i dem bjudes.

Det skulle vara nöjsamt att ha
axlad en betrodd recensents kappa.
Inte för att få njuta af uppfostrart
kallets värdighet, men för att få pränla
ned en rad i den mänskliga komedien,
få drifva med skocken och inbilla den
att svart var hvitt och tvärtom, att
världsomskakande <händelser voro
flugsurr och en stampning med foten
en jordbäfning.

Dock — jag vore ju särskildt
skickad att göra fiasko i den rollen. Jag
skulle ju ej kunna få fram ett enda
öfvertygande tonfall. Och det är det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:27:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1911/0561.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free