Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
ren till mitt innersta rum, först på
glänt, sedan allt vidare, berättade —
nästan inspireradt, försäkrar jag dig
— hvad som från begynnelsen är
menadt med en förening mellan två, detta
som är större och skönare än
jordens och himmelens sammanslagna
rikedom. Och fastän det så är i
själfva. upprinnelsens ögonblick, har
det kraft och styrka att alltjämt
tillväxa, så att när sista dagen kommer
och de två hålla hvarandras händer
för sista gången, skola de förnimma
— tusen gånger starkare än förr —
att den lifvets krona, som de burit,
nu är vunnen för evig tid.
Ungefär så talade din son. Han
berättade också om hvardagens
tfröjdeämnen, om hvad den ene kände när
han såg den andres kära hufvud
nedböjdt i lampans stilla ljusflöde, hur
de reflekterade högt, när de sutto
samman på kvällen i hans rum och läste
dagens tidningar, hur de med
varsamma men fasta händer och med
öfverfullt tacksamma hjärtan under
långa och korta år vårdade det nya
människomaterial, som spirade
omkring dem.
Amy hejdade mig till sist med att
fråga: »Skulle det vara en
straffpredikan ?»
Jag: »Nej. Det var bara mitt lifs
stora dröm, Amy Brandelius.»
Hon — i lätt ilsken ton:
»Hvarför kallar du mig alltid Brandelius,
när du vill retas ?»
Nej, nu farväl för i dag, kära
mamma. Jag har redan börjat packa,
men jag gör det med tvära och
vårdslösa gester — undrar hvad det
betyder. Kommer inte resan att bli
glansfull för den store poeten? Man
(d. v. s. två
vänner—litteratur
HILMA SÖDERBERG
anmälare) stodo nyligen ledsna och
spörjande inför min tystnad. »Från
strängarna med den djupa och
hypnotiserande klangen ha på länge inga
toner kommit,» skref den ene bland
annat.
Jag skämdes och passade på att
säga till mig själf, när jag gick förbi en
spegel: »Paul Corvin, du är icke det
bittersta hvarken djup eller hypnotisk
— du är bara fingerfärdig som
hofmålaren.» Och så fortsatte jag
vidare i det jag tänkte, att jag dock hade
varit något för öfverdrifvet
anspråkslös.
Din son Paul.
HI.
Paul Corvin till sin mor.
Kära mamma!
Klockan är snart tolf, och enligt
ödets arrangemanger skulle jag ha
suttit på tåget till Trelleborg i ungefär
två timmar. Nu sitter jag i stället här
vid skrifbordet efter att ha tagit ett
högt språng öfver mina kappsäckar i
tamburen.
Hela världen är förändrad! Jag
har återfått tron på Gud och på allt
som är otroligt, på sådant som aldrig
har händt och som aldrig kan hända
— ty jag vet nu att intet är omöjligt.
Om jag nu ej skulle uttrycka mig
så klart, betyder ej det att jag är
slungad upp på några brusande
vågkammar och har svårt att hålla
balansen. Jag sitter i själfva verket
tryggt och ljufligt i ett skönt
landskap och ser ut öfver obeskrifliga
vidder. Allt är majestätiskt och
harmo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
