Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLAND JÖKLAR OCH FJÄLL 583
till Letsitjaure. Vi rutscha stående utför
en brant drifva, nå Kukkesvaggejokk och
få vårt värsta vad hittills, flera grenar
med breda risiga land emellan, svåra att
gå med frusna nakna fötter och ben —
sista grenen svårast, stark ström, stora
hala stenar med djupa hål emellan, vattnet
går högt öfver knäna, det vill till att hålla
jämvikten, men snart stå vi välbehållna
på andra stranden och beskåda i spänning
och beundran hur säkert härkarna stiga
bland stenarna och hur den
lille lappgubben trots sina 67
år själf klifver lugn och åtadig
och leder sina renar med fast
hand. Men just som den siste
kommer upp på land — han
med de vilda ögonen, som ser
fullkomligt otämjbar ut — så
ryker han på en af de andra,
de stångas och slåss och skaka
af sig bördorna, och först då
den anfallne ligger där med
benen i vädret få vi fred och
lugn igen. .
Här finna vi vår kanske
vackraste lägerplats, en liten
nästan rund slätt, som en arena
eller dansbana, inom en högre
gräskant. Tältet reses i lä av
denna vall och några stora
block, och strax intill porlar
en frisk bäck i fall på fall.
Sjön rakt fram i sydost —
med skaror av änder och en lång rad
vildgäss — bakom den en ås besatt med låga
kullar som en stad af stora myrstackar,
längst åt norr afslutad af Sluggas spetsiga
sockertopp. I nordost en lång, knölig, lägre
fjällås, i nordväst Sarjekmassivet, här
väldiga kupoler mellan hvilka Buchts jökel
sträcker fram sin tunga och ett par hvassare
toppar och skarpa kammar sticka upp.
Så Vuoimesvarasjs grågröna mur i väster,
och rakt i söder det mest storartade i
hela tavlan: en högtopp af Perikpakte
fullkomligt som ett skyhögt torn med
spetsig spira från en rak takås, en härlig
arkitektur, så Eppartjåkkos toppar, en
rundare och på kanten af den en krökt
sylhvass rofdjursnäbb, ett par spetsar med en
sänka emellan och ett hörntorn och inom
denna tornkrönta mur jökeln i sin kittel.
Och slutligen Ruopsoktjåkkoslånga, hvälfda,
jämnare rygg.
Och öfver allt detta ett ständigt
växlande spel af skyar af alla former och
Matujokks fall, Sarjek.
skiftningar. En mjukt blyblågrå
molnkam i väster, från den draga skyar och
dimmor fram genom dalarna och öfver
höjderna, stora hvita molnmassor eller
lätta ljusgrå rökmoln flyga som snabba
andeväsen längs branterna, dansa rundt
topparna, stiga från spetsarna, linda sig
kring fjälljättarnas hjässor, hänga där
orörliga som flor eller fästa sig på dem
som tunga mössor och hufvor. Och
himlen glänser fram, än klargrön som is,
än blå — längre ner det obeskrifligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
