Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
Tegnér snart inföding — Tegnér, som
i Lund genomlefde sin fruktbaraste
mandom, ja, som hämtade diktämnen
ur provinsens medeltidssaga. Också
spriddes snart en hel flock diktande
Tegnerianer öfver de skånska
bygderna — Assar Lindeblad är väl
den bekantaste.
Lundasamtida till Tegnér var ju
också Per Henrik Ling, hvars
största betydelse väl ligger på andra
områden än det poetiska. Men nästa
generations uppsvenska missionärer i
Lund hette Talis Qualis och
Orvar Odd. Särskildt
SturzenBecker växte ju i Skåne så fast, att
han kan anses som den förste skånske
bygdepoeten — om man nämligen
frånser härstamningen och endast
tänker på ämneskretsen i en del af
hans alstring.
Nu hade dock Skånes Musa
omsider gjort sitt val. Den hon korade,
och som blef den skånska
skaldekonstens fader, var A. U. Bå åth, som
framträdde jämnt tio år efter
SturzenBeckers död. Men den dikt, gudinnan
lade på Bååths läppar, var ej hymn,
snarare eklog, ja, ägde mindre
musikaliska än måleriska egenskaper: den
nye skalden var den störste
genremålare svenska språket efter Bellman
ägt.
Man förstår därför, att
hymndiktaren Ekelundi den anförda strofen
kunnat upprepa det populära misstaget,
att Ola Hansson, ej Bååth varit den
förste betydande Skåneskalden. Äfven
ganska opartiskt folk påstår ibland,
att Båäth påverkats af Ola Hansson,
medan förhållandet är det rakt
motsatta. Bååths begynnelsebok af 1879
innehåller dikter, daterade så tidigt
som 1875, medan Ola Hansson ej
de
K. G. OSSIAN-NILSSON
buterade förrän 1884 — då Bååth
redan utgaf sin tredje diktsamling.
Bååths första Dikter grundlade
och bestämde en hufvudriktning inom
Skånepoesien. Otaliga gånger senarc
allt intill dessa yttersta dagar har det
af den skånska skaldeflocken
skrifvits vers i släkt med dessa
oupphunna:
»Ut öfver blänkande byadamm
sig luta knotiga pilar fram.
I mylla, fuktig från i går,
1 krattad hage än spaden står.
Och apeln sig kröker med krona kal.
Bland vårgröna buskar tuppen gal.
Re’n röken ur skorsten blånar hän
emellan almar och poppelträn.»
Otaliga gånger ha Skånes natur
och Skånes bondestam återuppstått i
den dikt, där Bååth för första gången
skänkte dem skönhetens lif. Men
allt
jämt skåda vi, skåningar som
uppsvenskar, den skånska slättbygden
med ögon, som skolats af dess förste
diktare. Och alltjämt återvända vi till
den skånske <Stiernhielm, hvars
sträfva, ärliga röst kanske bäst tolkat
landskapets lynne. Han har haft
hjärta och blick för både vackert och
fult, för skrock och framsteg, för
stadsbuller och byafrid, för trygga,
myndiga storbönder och stackare som
Jon fant, för pigan i köket, för
studentmodern i sin fattiga lilla
landthandel, för en fallen Magdalena lika
väl som för henne, som skänkte
honom En flyende fager syn.
»I vajande, vackra dräkten
med fladdrande flor kring hatt
så smidig och fin om midja
hon hög uti sadeln satt. – —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
