Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590
hur upp det myllrade, brodd vid brodd,
af lifvets egen brokiga sådd,
att blotta hvar skälfvande känslotråd —
det kallades fruktlöst dåd.
Att gripa hvart halfkväfdt ångestskri,
hvar sorgset suckande melodi,
att pressa andras smärta in
i ens eget ömmande, fina skinn
och säga: så känna vi tidens ve —
det möttes af bån och spe. — —
Att veta så innerligt fast och visst,
att lyckan slår ögonen upp till sist,
att andra skörda, där vi ha sått,
den lifvets lycka, som vi ej fått,
att inne i våndan slumrar ro —
min enda, stora tro.>
Det var med Ola Hansson ordet
»vånda» kom till heders. »Kvida» är
ett annat ord, som ofta fann rim i
hans visst icke alltid rimlösa poesi.
Det var klart, att de, för hvilka
åttiotalets konflikter berodde på endera
tillgjordhet eller gudlöshet, skulle ha
föga sympati för vare sig våndan eller
kvidan. Det var klart, att de, för
hvilka dikten är enbart vederkvickelse
— diktaren enbart konsertgifvare,
skulle få en fördom mot Ola Hansson.
Det var slutligen klart, att den nye
skaldens dialektord och språkliga
nybildningar skulle uppegga mot honom
alla högsvenskans chauvinister och
akademister. I själfva verket skulle
hans dikt, öfversatt i toner, blifvit
stor musik, en musik i släkt med
namn, för hvilka konsertpubliken
hyser en nästan vidskeplig vördnad.
Det var genombrottstidehvarfvets
ande, som klagade i hans rytmer, det
var Europa, som sände en virtuos till
det dittills obesökta yttersta Thule.
Ola Hanssons storhet som hans
oförståddhet var den, att han, den skånske
bondsonen, tekniskt en lärjunge af
Bååth och andra, till själsläggning och
K. G. OSSIAN-NILSSON
allmän nivå var kosmopolit, från
Europas synpunkt kanske långt
mindre provinsiell än hans aflägsne
frände, August Strindberg. Ola
Hansson, som så många af skåningarna,
var martyr för det främlingskap,
hvartill den skånska europeismen
dömde i det kringmurade Sverge. Än
en gång spelade Skåne samma roll
som på sjuttonhundratalet, blott nu
så mycket betydelsefullare och
produktivare — och än en gång
upprepades Thomas Thorilds öde. Och
den skånske Thorilds tragik var den,
att han ej, som Thorild eller
Strindberg, var född med banbrytarens
hårda hud, att han, den af tidens
och egna problem upptagne, ständigt
sårades och stördes af omgifningens
köld eller fientlighet, af dess
småstilade förhållanden och uppfattning.
Men äfven i en sympatisk krets skulle
den Hanssonska cremonesaren tonat
det ve, som var konstnärens egen
varelses, och som födde alla dessa
spröda sonater i bondfejlornas
förlofvade land. Och man borde
förlåtit en virtuos, som ännu på sin
förtidiga ålderdom klagar i välljud som
dessa:
»Blå mellan gröna bräddar
tungt flyter lifvets älf.
Sakta för slaka segel
glider mot natt du själf.
Melankoliens fågel
med trötta vingslag slår.
Tystnad af solnedgång
kring hvitnande rymder rår.
Aftonens sista kåre
spelar på säfvens rör
evighetsvisans moll,
som långsamt i fjärran dör.
Ensamt i natten lyser
kölgången af din slup;
ensamt din stjärna tindrar
upp ur oändlighetsdjup.>
(Psyche, På hemmets altare.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
