Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
I hennes namn jag sakta, sakta
dig mina drömmar hviska vill.
O, rosa mystica, Virg(o) intacta
med ’ himlens fjärrglans i din blå pupill.
Och tyst skall nattens timma skrida,
en natt, som blomljuf sällhet ger,
och våra själar stilla glida
i samma blå Nirvana ner.>
Till den Kleenska studentbohémen
hörde Johan Levart, hans
släkting i mycket, men af stridbarare
lynne och segare virke. Hos Levart
förmäles naturligare än hos Kleen det
erotiska frihetskrafvet med allmänna
frihetssympatier. Af Levart hade
tvifvelsutan kunnat bli en tidsdiktare —
om lyckan i en sådan ställning skola
vi icke tvista: Levart hade nog varit
i stånd att möta konsekvenserna. Men
han blef en i förtid bruten, hans dikt
slog aldrig ut i full blomning. Hans
vackraste sånger äro nu befryndade
med Kleens erotik. Läs Psyke eller
Ebbe Skammelsson :i
Goliardsånger och gatans
ballader! I andra dikter målas troget den
skånska poesiens yttre villkor, t. ex.
i En spotsk och fåvitsk un
gdomsdikt (samma diktbok). Första
strofen ger kanske vackrast anslaget:
»Med spruckna skor vi gingo väl ibland
och voro väl stundom på dekis ett grand
och fingo väl svälja ett bitande hån,
när vi togo till maten en krona som lån.
Dock hade vi något som svällde i barm,
som knöt hvar muskel och sena i arm
och tände i ögat en lågande harm,
som gjorde vår rygg så trotsig och rak
och kom oss ta lifvet som smalaste sak:
vår ungdom, vår ungdom, dul»
Och hur darrar ej den veka känsla,
som drömmer inom det mest skrofliga
eller robusta Skåäneskal, i dessa
underbart musikaliska strofer!
K. G. OSSITAN-NILSSON
»Hvita skyar segla
1 ett ändlöst tåg.
Blåa sjöar spegla
deras hvita flikar
i sin klara våg.
Utan rast och hvila
ila, ila, ila
långa dar och nätter
öfver berg och slätter,
blott det lyster vindens ystra håg.
Ofta dock jag skådat,
när i kvälln jag stod,
bleka, hvita skyar
rodna, fylkas, flockas,
trötta sammanskockas
och få ro i blod.>
Den dikten tolkar den äldsta
hemlösa skånska skaldegenerationens
öde! Poeterna af nästa släktled voro
ej mycket lyckligare. Af de fyra, hvar
för sig formbegåfvade, som våren
1900 debuterade i häftet I skilda
färger, slog blott en riktigt igenom,
en, men ett lejon: Vilhelm Ek
elund.
Det kan tyckas, som om Ekelund i
sitt ode till Ola Hansson omedvetet
tecknat sin egen uppgift, ty det var
nog till den yngre skalden hymnens
Musa nalkades »i blonda
sommarnatten hög». Det är ej värst många
af Ola Hanssons dikter, som kunna
kallas hymner, och hans gudinna var
stundom otillgänglig, men sällan hög.
Detta epitet betecknar vida bättre
Vilhelm Ekelunds Musa.
Ekelund bekänner med rätta Ola
Hansson som sin ättefader; dennes
uppslag, hans orim, själfbeskådning,
curopeism har han tagit i arf. Men af
ältlingen har blifvit en ny typ,
spensligare, blodfattigare, med säkrare
smak, fastare form och trängre
gränser än den äldre typen. Ola Hansson
var som kultureuropé åttiotalist,
Eke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
