Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598
skaldenamn fått ett rum på ett
representativt svenskt konsertprogram.
Inte ens skånskfödda kompositörer
våga sig — af hänsyn till den svenska
publiken — på att slå ett slag för
sina landsmän. De komponera
gladeligen värmländska vistrallar, men ha
ingen inspiration tillöfvers för vida
gedignare lyrik.
Sådant kan inte bero på mer än
en sak: klyftan mellan skånskt och
uppsvenskt raslynne. <Själfva det
skånska landskapet, sådant det
blommat eller grånat i diktarnas fantasi,
har verkat frånstötande på
uppsvenskar. Det skånska folklynnet med dess
bredare läggning och formlösare, men
djupsinnigare tycke har mest mött
löje eller motvilja hos den högresta,
storvulna och lättblodiga uppsvenska
rasen. Skåningarna ha förefallit på
en gång för tröga och för brutala,
för oklara och för enformiga, för lösa
1 konturerna och för sammansatta.
Just Skånepoeternas nya och
främmande skaplynne afskräcker den
publik, som, i likhet med konsert- och
festpubliken, helst vill’ möta det gamla
och kända. De tropiska naturer, som
först skapade den skånska poesien,
lefde också ofta lika hett som hastigt.
De voro bohémens vildaste barn,
deras lif ingaf föga borgerlig respekt,
och plötsligt voro de borta, skördade
af sitt eget lefverne. Det tar tid, innan
alla legender fördunsta, som nu
skymma deras oförgängliga verk. Och än
så länge slår nog den skånska
mulldoften för stark mot de uppsvenska
näsor, som andas bland fosterländska
furor och oskuldshvita björkar.
Allt detta är för öfrigt endast
delvis att beklaga, ens för skåningarnas
räkning: det har tjänat deras samling,
K. G. OSSIAN-NILSSON
om det än ej tjänat svenskarnas. Det
är 1 alla händelser en iakttagelse, som
påtvingar sig en betraktare. De döda
poeternas tragik var icke deras
oberömdhet, men tragiken var bl. a. just
deras härstamning, deras
dubbelställning mellan tvenne kulturer, deras
nationella rotlöshet, deras egenskap
af vägbanare, af dödsvigd förtrupp till
förmån för nya skaror. Och i dag har
måhända den speciellt skånska
diktningen nått sin höjdpunkt. Dualismen
skall rättnu vara öfvervunnen ; med
alla lyckligt bevarade
egendomligheter öfvergår kanske dock Skånes
dikt snart att bli en sydsvensk sådan.
Tecknen tyda därhän. Ola
Hanssons motvilja mot Upp-Sverge har i
hans senare diktböcker gett vika för
sympati. Han har på sistone besjungit
Stockholm i en hel lång cykel (i På
hemmets altare). Även Bååth
har både i enstaka dikter (I
Dalarne, Engelbrekt, m. fl.) och i en
större diktcykel Marit Vallkulla
valt uppsvenska motiv. Och är än
Ola Hanssons dialekt stundom
alltjämt sådan, att en till Stockholm
importerad sydlänning måste rynka på
näsan åt alla danismerna, så skrifver
det senare skånska släktledet en
högsvensk stil, som näppeligen är mindre
rensad och riktig än till exempel
norrlänningarnas eller värmlänningarnas
eller, hvarför inte, Stockholmsbornas!
Å andra sidan har den skånska
dikten fortfarit att — trots allt motstånd
— påverka och befrukta den
uppsvenska. Vilhelm Ekelund har just
i Stockholm fått sina läraktigaste
elever, och de uppsvenskar, som vid
detta laget efterbilda Anders
Österling, äro påfallande många. Härmed
fastslår jag endast det naturliga och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
