Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOCKHERRSKAPET
nu inte Konrad Helles sak. I det
gångna lefde han, och om framtiden
ville han ingenting ana. Det var ju
rättast så, menade han. Han hvarken
kunde eller borde fatta försynens
afsikter med honom. Men, en mening
låg fördold i allt — därpå trodde han,
vagt, blindt. Den tron var hans enda
ankare. Att han icke mäktade få det
hela att gå ihop, berodde förstås på
hans mänskliga svaghet. Och likväl
måste detta oroa honom. —
När han så inte kom till rätta med
sig själf, gaf han sig ofrivilligt i lag
med räkningen för andra. För alla
dessa lyckliga syndare, som älskade
och bedrogo — i kärlek, som i affärer.
Och som ändå fingo af lifvet så
mycken förnöjelse de rådde med, om ej
mera. — Den rike Heyer, den
utmärglade vällustingen, såg sina barn växa
upp, vackra och friska, att ärfva hans
gods och guld. Anger, Konrads
ungdomsvän, ökänd för sina vidlyftigheter,
som en gång bortfört den kvinna, han
gift sig med och sedan öfvergifvit för
andra — — lycklig fader och älskare,
också han! — Konrad måste tänka på
dem alla, stadens oförsiktiga män och
fåfängt försiktiga kvinnor: —
snedsprång och felsteg i hvarje, hvartannat
hus längs de snygga, grå
kullerstensgatorna. Men — leende syndare voro
de alla, lyckliga fäder och mödrar,
genomförnöjdt borgarfolk. Och allt det
där, som skvallret förlöjligat och man
vant sig att öfverseende småle åt, det
gaf en bitter smak åt Konrads
betraktelser.
— Tänk, hvad han ensam blifvit
lurad på det hela! Han, som aldrig
ens velat göra något orätt! — — —
Han satt på solsidan af badhuset,
därifrån hans fru skulle komma.
Un
605
der väntan räknade han skutor och
kuttrar i hamnen och följde måsarnas
eviga kretsar mellan det höga blå, och
det vaggande dunkelgröna nedanför.
Men hans tankar hade på sin sorgsna
irrfärd nått fram till henne, Rachel. —
Hur ofta han frågat henne, om hon
verkligen var lycklig, om hon icke
saknade något. Om hon icke efter
barnets död — barnets, som födts för
att omedelbart föras bort i dödens
armar — om hon ej sedan kommit att
längta bort från honom och deras
tomma, lilla hem. Men nej, hon bestred
det, icke ifrigt, men envist. — Och
de tider, han hade ledigt, var hon
alltid ledig för honom. . Nå, hon hade ju
inte mycket att göra, stackars liten.
Hon följde honom till kontoret,
hämtade honom därifrån och gjorde honom
sällskap på kvällspromenaderna, ehuru
hon nu som oftast nödgades medge, att
de tröttade henne. Han hade då
erbjudit sig att stanna hemma emellanåt,
men hon förklarade, att han icke kunde
lefva utan sin strand, bergen och
hafvet. Och hon hade nog rätt. Så tvang
hon honom att gå ensam, ty han
förbjöd henne att följa med, hvarenda
afton. Alltså, hon älskade honom
ännu? — Konrad smålog vemodigt.
Inte ägde hon i så fall den art af
kärlek, hans väsen bäst behöfde. Och
likväl kunde han icke förmå sig att tyda
eller fästa afseende vid de små
menade ögonkast, de axelryckningar och
plötsliga hviskningar, han på sistone
ådrog sig på gator och litet hvarstädes.
Gubben Dagbart, firmans trotjänare
och medintressent, tillät sig aldrig något
dylikt, men när han måste nämna lilla
frun, hade han börjat få en ton, som
i sin Oonaturliga högtidlighet verkade
obehagligare på Konrad än den halft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
