Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
606 GUSTAF
farbroderliga, öfverseende ringaktning,
hvarmed han först uttalat Rachels
namn. —
”Gud i himlen, hvad jag älskar
henne, ” afslöt han sina funderingar,
och såg litet otåligt på sin klocka. —
Steg ljödo mot kajens stenläggning,
lätta, raska. Han såg upp. — Där
kom hon, ut från den stora, gula
badhusbyggnaden. Hon var helt i hvitt,
utan parasoll, solbrun och ungdomligt
frisk. Kraftigare än förr, mera
blossande, på god väg till frodighet. —
Men nu, när blicken mötte hans, lyste
de stora, svartblanka ögonen så
underligt trötta, frånvarande. Deras uttryck
af otillfredsställdhet bröt mot ansiktets
fruktlena, sydländskt gyllne
ungdomlighet, och det sällsamma leendet, som
varit henne eget redan i flickåren. —
Hon gjorde halft höger om halt
framför Konrad och nickade:
”Har du fått vänta länge?”
Rösten klang varmt ; när hon talade,
blef det genast lif i hela varelsen.
Konrad betraktade henne — dröjande,
stirrade i gossaktig hängifvenhet upp
på henne.
En ung herre, något groflagd, i
elegant, långrandad dräkt, med välvårdadt,
blondt spetsskägg, vek just om
badhusets hörn, tydligen på väg utåt
hamnpiren.
”Det var något till härligt skönt i
dag, ” sade Rachel, med en liten rörelse
af välbehag.
Den blonda herrns stråhatt lyftes
plötsligt därvid, något för sent. Det
var hennes röst som väckt honom.
Rachel hälsade flyktigt, vänligt, men
strax efteråt drogs hennes blick,
plirande mot solen, ut åt piren. — Då for
Konrad upp från bänken, flinkt
uppmärksam, som en konfirmand på bal,
bjöd han henne armen.
ULLMAN
”Hvem var det?” sporde han i
liknöjd ton.
”Ja, hvad han heter, minns jag
minsann inte,” sade Rachel oskyldigt, ”en
badgäst, jag träffade på
societetsbazaren, du minns. Ja, du kom ju inte dit. ”
”Nej. Jag hade inte tid.”
Han tryckte hennes runda, svala
arm i sin. De gingo uppåt staden,
förbi ångare och segelfartyg, parker
och bodar. De tittade in i Helleska
firmans magasiner, och svängde rundt
inre hamnen till kontoret. Han dröjde
på trappan:
”Hvad få vi till middag ?”
”Inte vara nyfiken!” smålog
Rachel. Han kysste på fingret, och
försvann. —
Rachel fortsatte ensam, upp i den
långa, lummiga alléen. Först högt uppe
vände hon om, sakta, nedåt piren igen,
som sträckte sin hvitgrå stenarm rakt
ut i det solgnistrande blå.
LÅ
Det var en afton, sent samma
sommar, då kontoret skulle stängas.
Konrad och Allan, hans näst äldste broder,
drogo just på sig rockarna, då den
senare plötsligt vände sig mot Konrad,
som för att hejda. Hans långa, men
hulliga ansikte, så öppet och alldagligt
lugnt, hade ett uttryck af ovan
förlägenhet. Konrad kunde icke erinra sig
det annat än från tidigaste barndomen,
då brodern någon sällsynt gång
ertappats med någon odygd. Han anade
därför något mycket oväntadt. —
”Hur var det?” undslapp det
honom i förvåning.
”Jo. — Vänta lite’.”
”Ja men, Rachel skulle komma och
möta mig.’”
”Javisst. Bara ett par ord. — Har
du hört, hvad som pratas — —"’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
