Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610 GUSTAF
”Kom inte igen! Du skall få, så
det aldrig kan tryta. Lef sorgfritt!
Sorgfritt, min fröken! : Men res!”
”Ja. Och jag kommer igen.”
”Res inte, då!” — — —
Ute i måndiset ljöd en båtsignal.
Vid den vaknade Konrad. Han spratt
upp, stirrade i halfdunklet, och hörde
Rachels lugna andetag bredvid sig. Än
en gång tutade morgonbåten
söderifrån nere i hamnen. — HKonrad såg
på sin hustru, och förlåtande henne,
det onda hon vållat honom i
verkligheten, bad han i sitt hjärta om
förlåtelse för hvad han drömt. — Så
slumrade han in igen. Och nu drömde. han
i hisnande fart, att han sprang för att
hämta barnmorska, läkare och präst
till Rachels förlossningsbädd, men han
kom till kyrkan, för sent förstås, så att
han fick stå som botgörare vid en
pelare under läktaren, medan mäster
Baum och Rachels mor utan hälsning
gingo förbi honom in i kyrkan. Och
midt genom klockringningen, som dog
hän, och psalmen, som tog vid,
väsnades fabrikens signalpipa — och åter
måste han springa, springa som i
pojkåren, när han kom för sent till skolan.
Ändtligen nalkades han
<verkstadsporien ; där stod åter mäster Baum och
skakade sitt grå, sotiga hufvud. Just
när Konrad skulle slinka in, slöts
porten. obevekligt inifrån och ingenjör
Heyers trumpethvassa röst
hånskrattade:
”lIcke fan!” —
Han vaknade åter, vid full dager,
solsken genom regn. Utanför
droppade det från kyrkogårdens träd,
grönskande, glittrande. Han hörde Rachel
pyssla ute i salen, på tå, för att icke
väcka honom. —
ULLMAN
IV.
Allt blidare klarnade sommarnattens
månsken öfver kusten. Hvit, som
puderströdd, slingrade vägen ut ur den
tysta lilla stadens dunkel af sofvande
trädgårdars grönska öfver låga små
hus. Här och där, gliimmade det
hemlighetsfullt silfveraktigt i någon ruta,
speglande en månstråle — Mellan
rågfält, som sakta vågades för aningen af
en fläkt från det blekt blanka hafvet,
mellan långa gärdesgårdar af kullersten
drog sig vägen ut till Hellero. — Villans
mörka tak höjde sig, helt obetydligt,
ofvan de lummiga björkarna. Den låg
där som i ljuflig slummer, riktigt ett
bo för ett lyckligt kärlekspar. — —
Två människor vandrade sakta dit ut.
En stor lapphund tassade efter dem.
Hvitklädd gick Rachel, med en lång,
blåsvart fjäderboa om halsen,
framöfver barmen och släpande ned utefter
ena sidan. Så stilla gick hon vid
Konrads sida, som om hon ledsagat en
sömngångare. Utan öfverrock, blott i
sin något för vida, ljusgrå kavajkostym
och med en liten enkel sportmössa tog
sig hans gängliga, men resliga gestalt
nu i den sällsamma nattliga dagern ut
som en onaturligt förvuxen gosses. —
Han teg och stirrade ut i rymden, hän
öfver vidderna. När hunden försökte
ett doft skall upp mot månen, tystades
han strax. — De svängde ner, åt
hafvet. Och så måste de förbi Hellero.
I trädgårdens dunkel lyste
björkstammarna så spöklikt. De två sågo
dit in, men deras blickar möttes icke.
— Ord hade de icke flera att gifva
hvarandra; och i tystnaden flögo deras
tankar skilda kosor. Men jämsides gingo
de, och stannade samtidigt —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
