Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGMANSHUS
och där väntade stor middag — soppa
med ärter och spenat i, kalfstek och
härliga, stufvade turska bönor (att folk
ej begripa, att turska bönor alltid
skola stufvas) och efteråt hallonkräm
med vispad grädde och obeskrifliga
spritsbakelser.
Detta är den mest förtrollande
matsedel jag vet, därför citerar jag den.
Paul protesterade högljudt mot att
bo i mitt rum, men till slut fingo vi
dock bukt på honom. Bordet, förr
midt på golfvet, du minns, står nu
vid fönstret och är skrifbord med en
ny, skär pulpetalmanacka och
hemsmidt skriftyg från Magnus Bjurman i
Grå — hans sista utställningspjäser!
Mor och han bytte jämnt med det och
en gammal revers. Sedan Magnus på
allvar kom in i konstnärsskrået, bryr
han sig ju ännu mindre om att samla
i ladorna. Han bryr sig inte ens om
att själf stå i smedjan numera, utan
går mest på stadsvägen.
Paul har det alltså fint. Mina
konstskapelser på väggarna och
Magnus’” 1 Grå på skrifbordet. Och så
utsikt öfver en fläck af jorden, på
hvilken Gud har lagt ned tusen gånger
mera kärlek och omsorg än den där
staden i Italien, som Anatole France
skräflar om 1i Röda liljan. Jag har ju
sett den och är alltså kompetent
domare.
Den är ett litet knåpverk, som
kommit till på lediga stunder; när
Skaparen var trött och satte sig ned att
hvila, lät han sina händer
sysselsätta sig med att forma Florens och
hvad däromkring är, men när vår bygd
tog gestalt ur det dunkla och formlösa,
då befann han sig i fullaste
verksamhet. Det gällde att mäta och afväga
med de största såväl som med de
631
finaste instrument för att få fram all
denna harmoni, all denna
storslagenhet, dessa långa linjer som imponera
lika mycket som de smeka och
förtrolla. Och så älfven, som man
känner kommer att bli majestätisk ända
in i evigheten. Och skogarna som
kunna tala — har du väl någonsin
hört ett sådant sus som här! Det
djupa, sökande, hemlighetsfulla nere
vid marken och det fria förkunnande
högt uppe i trädtopparna.
Jag är så förälskad och så lycklig.
Jag skulle gå ut och kyssa denna
dyrkade jord om jag hade litet mera på
mig. |
Så som jag känner att det just är
från denna mark som jag skapats!
Af en handfull af denna jord blef jag
till, och det blandades samman med
en fläkt af luften från bergskammarna
och det fuktiga stänket från älfven och
solljuset öfver de gröna ängarna och
öfver rågfälten och alla de röda
gårdarna.
Inte därför att jag nu tror att det
är så säkert, men jag skulle så gärna
vilja tro. Därför att det som finns här
är det enda värdefulla. Lyckan, om
den nu existerar, kan inte bo någon
annanstans än här. Hvarför ströfvar
jag då omkring på andra platser! Det
måste ju bara vara meningslöst och
bli ödesdigert till sist.
Jag undrar när »till sist> kommer.
Jag är tjugu år nu, och tycker mig
känna klart — ibland — att det kunde
vara här när som helst. Äfven om jag
får veta oändligt mycket mera, blir jag
ju inte klokare. Är det de stora
upplefvelserna som förklara? Men hvad
är i så fall en »stor upplefvelse»?
Kanske det är, när allt kommer
om
kring, ett lugnt och sträfsamt och
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
