Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGERLEK.
AF FREDRIK VETTERLUND.
I.
nnandag juls stilla förmiddag
gick han på en af stadens
aflägsna gator. Den var
folktom. En af dem, som man vanligen
knappt lägger märke till, om man af
någon sällsynt slump råkar komma dit,
ty under hvardagsfärdseln tycks den
vara vanligheten och intresselösheten
själf. I dess hyreskaserner bo mest
människor, som äro helt upptagna af
lefvernets dagliga omsorg. Icke ens
några hotell eller stora butiker eller så
mycket som en spårvägslinje stimulera
vandringen häruppe på storstadsvis.
Det är alltigenom en sekundagata ; man
tror att sådana finnas så många man
vill ha.
Men saken är, att för de flesta
åskådare yppar gatan i själfva verket
ingenting. De få aldrig se henne, ty
de ha ej ögon som bry sig om sådant.
Men han som annandag juls stilla,
sollösa förmiddag ensam vandrade den
aflägsna gatan fram — han fick med
ens se henne, och hon blef ett minne,
ett poem.
Han dök in från en sidogata längst
nere, där det var en återvändsgränd.
ffv’,h’p-N
S
AS
Han spatserade sakta upp. Ingen
människa fanns, men husen på bägge sidor
klämde ihop sig och hukade sig mot
hvarandra liksom för att hviska så tyst,
att det de sade gick omärtligt långt under
hvarje mänsklig uppfattning. De
hukade sig fram så att det nästan tycktes
en grad mera skumt. Eller var det,
emedan den korta dagen alldeles nyss,
för få minuter sedan, passerat sin
höjdpunkt, och den första droppen
skymning oförmärkt runnit ner i dess
kalk, och de följande sekundernas hy
lika oförmärkt börjat gråna — denna
en tusendel mer än den förra, och
denna åter en tusendel mer? Så svagt,
att vandrarens öga ej blef medvetet
därom, och endast känslans finaste våg
skälfde i den tysta regnförmiddagen . ..
nå, det regnade egentligen ej men var
fuktigt och för resten inneslutet och
förtroligt. Gatan höjde sig långsamt.
Nu stodo husraderna kanske något
längre från hvarandra, de hviskade ej
samman och det blef liksom en ton
ljusare mellan dem. Men gatan var lika
tom och afsides och obemärkt.
Svårmodigt var det ej utan stillsamt och
lekande, och som så ofta, blef
grådagerns ton musik i människosjälen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
