Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGERLEK
till och med på denna afsidesgata i en
stor stad.
Men vandraren tänkte på, hur för
somliga äfven deras inre lif så där flyter
förbi vid sidan af de bullrande och
trafikerade pulsådrorna. Vare sig af
god smak eller af bristande
företagsamhet fara de icke med andens omnibusar
och spårvagnar på framstegets
reglementerade linjer. Där pinglas och
skrikes icke omkring dem. De lefva vid
en litet afsides gata, där skuggorna
stillsamt komma och gå, och, sol- och
azurdyrkare, som de egentligen äro,
älska de äfven en tigande gråhimmel,
som i lugna vinterdagar ger läkedom
och minnen och musik i själen.
H.
Öfver Solnaskogens backsluttning
fara små ljusa sommarskyar. Men
härnere dallrar hettan mellan de solfläckiga
furustammarna. Den härliga kådlukten
förnimmes rusande oskyldig och frisk.
O du stora stad därinne, som strax
utanför dig har denna fridsamma
tallskog, där den gyllne sommaren lyser
med hvita moln öfver vildmarken . ..
Men man skall själf bo i utkanten
härborta — stadens utkant. Eljes njuter
man icke af denna trakt som sig bör.
Intimt, hemlikt, icke som en turist och
främling.
— — — Han går härinne med sina
små flickor. Barnen ha farit omkring
och plockat blommor. Nu leka de
mellan de grå stenarna borta bland all
denna frodiga växtlighet, hallonbuskar,
nässlor och allt det andra.
Ett stycke längre ner i sluttningen
ligga några karlar och sofva med
hattarna öfver ansiktet. En kvinna
kom
659
mer långsamt gående därbortifrån, där
man i bakgrunden mellan löfträden ser
Solnakyrkans lilla idylliska runda torn.
Men härframme är backsluttningen som
en pelarsal mellan furor i den
Jljusdallrande och middagsheta stunden.
Barnen leka... Karlarne därnere
sofva . .. De ljusa skyarna vandra hän
öfver skogstopparna...
— Han står och försjunker i det
hela och tänker på sina öden, som
slutligen kastade honom hitupp till
Upp
” Sverige, till den stora staden därinne
— ja till dess gränsgator hitut mot
landet, mot denna furornas och
gråbergens egen nejd.
Kanske hade han egentligen alltid
tänkt sig det.
Stockholm, det kände han ju redan
ur sin barndomslektyr. Hur hade det
ej stigit fram lifs lefvande ur Blanches
romaner och småberättelser, hur
föreställde han sig ej då Sista styfverns
trappor och Klara skolhus och
kyrkogård och hamnarna och skutorna, i
höstmörker och dagsljus, äfvensom de
intriganta höga herrar och hederliga
handtverkare och alla andra typer, som
författaren lät lefva där! Och de gamla
familjjournalerna med Sehlstedts lustiga
resor på rapphöna eller ångbåt mellan
små mälarstäder; det glittrade af
svenskt söndags- och frukosthumör,
det lyste och grönskade också af svensk
sommar utefter landsvägarna...
Familjjournaler och alla andra
illustrationsblad och böcker, de hade ju
dessutom så att säga dagligen visat honom
både slottet och riddarhuset och de
stora kyrkorna och Djurgården och allt
det andra, långt innan han sett det i
verkligheten. Karl XII och Gustaf
Vasa, det var ju svenska historien som
han nere i sin småstad ifrigt vuxit upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
