Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
660
med ; han kände tidigt deras statyer . ..
Själfva det lilla Solnatornet därborta
hade han strax känt igen första gången
han sett det!
Ja, detta land, det var Sveriges
hjärta! Han trifdes med dess
grandunkel och dess skira björkar, dess röda
stugor, dess skärgård, dess människors
klingande språk. Nu dvaldes han här
själf.
— Ditupp hade ju ungdomsvännen
kommit först, den fattige och käcke
vännen från skolbänken,
ynglingadrömmarnas enda förtrogne därhemma i den
lilla enkla staden med skutorna, ån och
hafvet. Själf däremot hade han,
tillsvidare omhuldad af lifvet, fått fortsätta
vid lärdomssätet nere på södra slätten.
Men vännen hade genast efter
studentexamen måst kasta loss, måst ge sig
ut i lifvets äfventyr. Han, som redan
på skolbänken måst sörja för en
gammal mor, han, kring hvilken det alltid
stått friluft och trots på samma gång
som poesi och vekhet, han, hvars sätt
att kasta hufvudet tillbaka påminde den
andre om de Tegnérska vikingar
vännen beundrade! Ja, sjö och strand och
odysséisk hafsluft och ungdomlig
idealitet — han var präktig!
Men han hade måst kasta loss! Ut
i dessa vidder, till hvilka han dragits.
Och så hade han hamnat häruppe först,
och vid ett jublande men tillfälligt
besök, som vännen efter något år kunnat
göra, hade de naturligtvis återupplifvat
för sig den smärtsamt ljufva och ljuft
smärtsamma ungdomssagan, minnen
och stunder och kamrater i den nya
lifsbelysning som åren och den stora
staden gifvit.
— Till slut hade då äfven den
andre, han som nu tänkt på allt detta
i Solnaskogens solmiddag, kommit upp
FREDRIK VETTERLUND
till detta land hvilket han kände som
sitt eget...
Sina ungdomsdrömmar om det verk
han borde göra hade han åtminstone
till någon fattig del fått realiserade,
fastän så oerhördt mycket af det, som
hägrat såsom nära, kanske vore
ogripbara luftsken i horisonten. Men —
en liten del var gjord; och förstående
och djup tillgifvenhet hade han fått
tillbaka — af.några få, af dem han helst
ville; och i detta ögonblick, den heta
och kåddoftande dagen, mellan de
solfläckiga tallstammarna, under den ljusa
sommarhimlen, i åsynen af de lekande
små flickorna var han endast djupt
tacksam för det som hans öden
slutligen beskärt. .
— -— — Å andra sidan, hvad hade
han ej fått upplefva i sitt inre, och
hvilka förluster åren bringat honom.
Hade ej, sedan hans barndomshem
sköflats efter faderns död, han och
hans närmaste måst lämna den
omgifning, där hans hjärtas träd hade rot,
den lilla staden med hafvets eviga fläkt
öfver sig däruteifrån? Faderns
gärning hade halft hört hafvet till, och
hafvet hade spelat in i sonens barndom
med berättelser och fjärran syner och
melankoliska sjömansvisor. Nu måste
han och hans flytta ner till
lärdomsstaden inne på slätten, men förödelsens
minne lämnade efter sig hos dem en
känsla af osäkerhet, af att marken
sjönk under deras fötter, som han
sedan länge kunde förnimma ända in
i drömmarnes skuggbelysning och
vemodiga fantastik — därnere doldes han
ju för öfrigt bland ett flertal
intelligenta och älskvärda människor under
många af sina ungdomsår. Men
omständigheterna bundo honom, och han
mötte på sina håll en andlig
atmo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
