Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVITT OCH RÖDT
en häst kasta på hufvudet utan att tro,
att han ville sätta i sken.
”Om en kvart är vårt tåg inne,”
sade ynglingen och stoppade ned sitt ur.
Så hvit — tänkte den röda, med en
nick som svar åt brodern. Så vacker
— och hon blef åter sittande att se.
Den hvita kände det och vände sitt
hufvud. Då slog flickan ned ögonen
och blef rödare, men den hvita böjde
sig framåt, och hon log.
Det är visst det vackraste jag sett i
världen — tänkte den röda utan att se
upp.
”Har Robert sett något vackrare?”
”Ja,” sade Robert och tänkte på en
flicka med bruna ögon.
”Du förstår inte.”” Och den röda
steg upp.
Sköterskan gaf en beskrifning på
en hennes fars älsklingshäst, som en
gång durkat med honom, och märkte
ej att vagnen kört nedför backen och
nu redan svängde in på andra sidan
stationshuset.
”Hvart gick hon?” afbröt den hvita
sakta och såg brodern ensam på
soffan. —
”Å, var snäll, fort!” sade den röda
andfådd, och serveringsfröken
skyndade med trädgårdssaxen bort till de
hvita rosorna, som icke voro vanliga
flacka hvita rosor, utan med djupa,
blåaktiga skuggor som ådrig marmor.
Ty den hvita passade ingenting
annat än marmorrosor.
När flickan fått dem i sin hand,
sprang hon till sanatorievagnen
nedanför trappan — ”dödsvagnen”, och hon
ryste — och hann lägga in dem förrän
någon kommit.
Ännu en gång hade den hvita, innan
hon hjälptes upp i vagnen, mött
flickans blick, och det friska, glada
an
665
siktet kom henne åter att le och gjorde
hennes tanke godt. Ty tanken var
tung, tanken som satt där bakom och
icke syntes.
”Där for hon upp för att dö,”
sade den röda och såg efter vagnen.
”Och jag skall lefva.”
”Kommer du?” sade brodern och
höll upp biljetterna.
))Jo.’,
”Tåget är inne.”
”Ja,” sade hon.
En släde stannade vid
kyrkogårdsporten, och ur fällarna steg ett ungt
par, pälsklädda. L
De gingo sökande framåt de
skottade gångarna och läste grafstenarnas
namn.
”Här.” Hon hade stannat.
Han stack sin arm under hennes,
och stumma häftade båda sin blick på
stenens namn och inskrift. Öfver
grafven låg snö och inga vissnande
kransar, inga multnande blommor, inga
smutsade band.
Mannen läste namnet högt en gång,
och hon nickade.
”Men hur var hon?”
"’Hon var röd och frisk. Och hon
var så ung.”
”Och du kände henne aldrig?”
”Vi möttes en enda gång. Sågos.
På sanatoriestationen. Det var då —
när jag trodde mig fara upp för att . . .”
Han nickade och slöt hennes arm
hårdare intill sig. |
”Jag fick höra hennes namn af en
bekant som kände henne. Men det var
ju först nu, nyss. Sedan det redan
händt. ”
Det blef tyst, och prasslet från
silkespapperet, som hon vecklade upp,
var det enda som hördes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
