Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PROCESS
j
”Ske guds vilja,’
undergifvet.
Men redan den därpå följande
natten hade han skaffat sig tillträde till
Lionoras sofkammare. Och allt under
det att väntans tid blef till veckor och
månader, allt under det att abbedissan
med stor försiktighet sökte förbereda
sin stränge broders sinne, och allt
under det att den heliga Anna verkade i
samma syfte, upprepade Ippolito de’
Buondelmonte dessa nattliga besök hos
sin unga hustru.
För hvarje gång medförde han en
gåfva, ett smycke. Lionoras skrin var
snart fylldt ända upp till kanterna, och
bkon visste icke längre, hvar hon skulle
dölja dessa kära skatter. Äfven sörjde
hon däröfver, att hon icke för Ippolito
hade någon gengåfva.
Hon smög sig in i det rum, där
cer Antonio förvarade sina dyrbarheter.
Där utvalde hon ett svärdsfäste af
arbetadt silfver och guld, besatt med en
stor topas, med smaragder och rubiner,
ett hedniskt svärdsfäste utan kors, som
ser Antonio för många år sedan köpt
af en pisansk sjöfarande. Denna
dyrbarhet var beryktad i Florens, i
Toscana, ja i hela Italien.
Med svärdsfästet doldt i kjortelns
svarade Ippolito
veck, trädde Lionora inför ser
Antonio. Hon smekte honom ömt och
sade :
”Käre fader, du sörjer, att jag skall
taga slöjan. Om jag nu ändrar mitt
beslut, vill du då gifva mig något, som
kan bereda mig en stor glädje.”
”Förvisso, ”” svarade ser Antonio,
kastande tärningarna. ”’Jag skall gifva
dig en brudgum.” ’
O nej, käre fader, jag är ännu
för ung. Gif mig i stället detta
svärdsfäste.”
691
Ser Antonio ryckte till sig
svärdsfästet, med ena handen grep han
flickan i nacken, böjde henne, och med
den andra stack han fästet in mellan
klänaden och flickans bröst, så hårdt
att skinnet rispades och blödde. Med
stor förtrytelse skrek han:
”Gossen lyder sin mor, ynglingen
sin älskarinna, mannen sin svärmor,
och gubben sin dotter. Tag fästet och
gack I”
Lionora jublade och skrattade, och
äfven ser Antonio måste skratta,
förundrande sig öfver kvinnors dårskap.
Lionora gaf denna dyrbarhet åt sin
man. Då han vägrade att mottaga
gåfvan, smög hon den oförmärkt in i hans
klädnad.
Detta blef Ippolitos olycka.
När han svingade sig ut genom
fönstret, hörde han fästet falla mot
stenarna. Ippolito kastade sig ned på
marken, trefvade öfver stenarna, sökte
mycket ifrigt. Slutligen fann han det
förlorade, stoppade det i gördeln och
reste sig.
I detsamma greps han, klämdes in
mellan fyra män. Man frågade efter
hans namn. Han svarade icke. Män
med facklor skyndade till och lyste
honom i ansiktet. Francesco,
stadskaptenens väpnare, ropade:
”TIppolito de’Buondelmonte!” och
skrattande sade han till sina knektar:
”I den allsmäktiga kärlekens namn
låtom oss släppa denna skalken. Men
först måste han säga oss sin kärestas
namn. ”
Efter något betänkande nämnde
Ippolito namnet på en kvinna med
många älskare. Men en af
vaktknektarna skakade på hufvudet och sade:
”Nu ljuger den unge herrn. Jag
såg honom svinga sig ut ur detta hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
