- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1911 /
694

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

694

”Käre Francesco, kära grannar och
landsmän! Ippolito de’ Buondelmonte
har icke stulit. När han lämnade min
bädd, dolde jag svärdsfästet i hans
klädnad. Ty jag ville, att min älskade
skulle äga den största dyrbarhet, som
fanns i detta hus. Men icke heller jag
har stulit. Ser Antonio tör väl själf
minnas, att han gifvit mig svärdsfästet.
Han stack det så hårdhändt mellan min
klädnad och kropp, att huden rispades
och blödde.”

Genast svarade ser Antonio:

”Sant att jag gaf dig fästet. Icke
heller betviflar jag, att du, vanartiga,
skänkt älskaren din faders gåfva. Men
är det icke nu uppenbart för hvar och
en, att Ippolito de’ Buondelmonte trängt
in i en florentinsk borgares hus,
kränkande hans dotter? Därför, väpnare,
bör du oförtöfvadt utföra de vällärde
herrarnas dom.”

Lionora vände sig då till moder
abbedissan, som i stor ångest betraktat
detta uppträde.

”Kära moder,” ropade hon, ”lös
mig nu från tysthetslöftet, lös mig från
eden, att jag må kunna rädda min
’älskades lif. ”

Men abbedissan, som mycket
fruktade sin broder, drog sig hastigt
tillbaka från fönstret. Lionora grep då
bödelsrepet, som hängde ned från den
dömdes hals, gjorde däraf en
rännsnara och band sålunda sitt hufvud vid
Ippolitos.

Hon sade:

”Så som min själ är bunden, så
vill jag ock binda min kropp. Så som
min älskade är bunden, så vill jag ock
vara bunden. Så som min älskade är
dömd, så vill jag ock vara dömd. Min
älskade skall dö, och äfven jag skall
dö. Ty vi äro båda delaktiga af samma

,

HJALMAR BERGMAN

brott, af samma fördömelse. Kära
vänner, kära grannar, kära landsmän, må
detta hädanefter blifva sed och rätt i
vår stad Florens. Vakten väl edra
söner och döttrar. Bländen deras ögon!
Skären ut deras tungor, att de icke
måtte tala om kärlek! Huggen af dessa
händer, som gärna vilja smeka! Och
skulle dessa krymplingar ännu i
mörker och smärta söka kärlek, så
glömmen ej bödelsrepet! Och glömmen ej
palatset, - där orättfärdiga domare
döma!”

När Francesco hörde dessa
förebråelser mot råd och domare blef han
helt förskräckt och befallde att fången
skulle föras vidare. Men folket
hindrade och hotade. Och ser Antonio,
som ville befria sin dotter, samlade sina
söner och tjänare och sprängde
knektarnas ring. På nytt började
handgemänget. Från alla håll tillströmmade
människor och, ovissa om hvad som
här föregick, började de ropa:

”"Till palatset! Till palatset t”

Snart gick ropet ut öfver hela
staden, och palatsets väktare skyndade
att sätta den stora klockan i rörelse.
Rådsherrarna sprungo barhufvade med
fladdrande kläder öfver Torget.
Stadskaptenen skyndade till, och sedan
lansbeväpnade ryttare sprängt
folkhopens kärna förde han Lionora
de’Bardi och Ippolito
de’Buondelmonte, bundna i samma rep, inför
rådet.

Då rådsherrarna erfarit orsaken till
detta upplopp, tillspordes ser Antonio,
huruvida han erkände sin dotters rätt
att bortskänka svärdsfästet. Härpå
svarade ser Antonio jakande, men
förmenade, att Ippolito, som röfvat och
kränkt en florentinsk borgares dotter,
likväl måtte lida sitt straff.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:27:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1911/0704.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free