- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1911 /
745

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÄFVENTYRENS LAND

det ganska länge, och så kom Kaka
uppför trappan och var omklädd, samt
bar en skål med frukt. Nu var hon
på så godt humör, att hon nöp en
drufva till hvart och ett af barnen ur
klasen; Nina tog sin drufva med stor
förskräckelse, ty säkert skulle mamma
inte tillåtit detta, men Macke ångrade
att han nyss lofvat Kaka ormgrop. >I
morgon ska jag hjälpa Kaka med
vedträna,» sade han. I samma ögonblick
hördes emellertid damröster, och det
hördes, att det var riktiga
bjudningsröster: då talade människorna alltid så
högt och gladt. Kanske kom den
främmande drottningen, och barnens
hjärtarll klappade, nu gällde det att passa
å

p På en gång började alla gästerna
komma, hundra-, ja, tusentals. Somliga
sågo barnen, andra inte. Några sade
lustiga saker till dem. Professor
Momma, som hade stort skägg och såg ut
som Gud (Nina ångrade alltid, att hon
tyckte det!), frågade Macke, om han
längtade efter jul.

»Ja,» svarade Macke.

»Kan du hjula då, du, som är så
liten?!> frågade professor Momma i sitt
stora skägg.

»Ja,» svarade Macke menlöst.

»Få se då,» sade professorn, och
fastän han var klädd i frack, lutade
han sig ned och såg ut precis som om
han tänkt hjula på golfvet. Då
förstodo barnen, att han menat jula och
inte hjula, och skrattade öfverljudt.
Professorn skrattade också och gick in.

Honom kände barnen förut och
visste, att han var mycket snäll, fastän
en af pojkarna Momma, som var en stor
pojke och gick i storskolan, gjort
något ganska fult. Han hade på grinden
till Rabens trädgård skrifvit
»SnorJulie» med krita, och Rabens minsta
flicka hette Julie och var för det mesta
gnorig. Fru Raben, som var en
förskräckligt elak fru, hade grälat på alla
barn hon råkat och äfven på Macke,
och anklagat honom. Macke sade nej,
och hon trodde hnnom inte!! Men
Macke brukade inte ljuga, och dessutom
kunde inte Macke skrifva stora
bokstäfver så bra som dem, hvilka stått
på grinden. Erik Momma hade gjort

745

det, men det visste inte den stygga fru
Raben. Både Macke och Nina hatade
fru Raben, och Nina tänkte, att hon
kände nihilister och i hemlighet
brukade träffa dem om nätterna. Då hade
hon på sig en rutig kappa, om
hvilken Ninas mamma en gång skrattande
sagt, att den såg ut som om den varit
sydd på 30-talet — något alldeles
obegripligt.

När alla gästerna kommit, hade
barnen bestämt att Mackes kamrat
Hugos mamma var den främmande
drottningen. Hon hade astrar som en
krona på hufvudet och krokig näsa och
var mycket lik en drottning. Men
Hugo, hvilken det händt något så rysligt
i skolan, var inte längre hennes son.
Hon hade inga barn, endast en
prinsgemål som drottningen af England.
Prinsen-gemålen var den starkaste herre
i hela världen och kunde tämja tigrar.
När det blef krig, tamde han tigrar och
dresserade dem att anfalla fienden.
Bara Macke och Nina blefvo stora, skulle
de ingå förbund med honom och
återeröfra Finland till Sverige. I tysthet
tänkte Nina, att innan dess måste hon
be Gud om att få bli pojke, ty det
vore mycket mycket roligare. Hon
skulle då ha blå rantel och heta
Gustaf.

Inne i salongen var ett oerhördt
sorl, icke så underligt, när där var
tusentals människor och bjudning. Både
Sof och Amanda voro alldeles svettiga,
isynnerhet Amanda. (Nina tänkte på,
när hon kom hem igen och fick på sig
karlkläderna och satt och rökte cigarr
i soffan: Gud, låt mig slippa!) Men
nu kom Kaka och sade att barnen
måste gå och lägga sig och först skulle
de äta. Macke smet genast in i
salongen och ställde sig bredvid några
herrar, som pratade. »>Gå efter honom !>
sade Kaka, och Nina gick, men ställde
sig bara bredvid honom och glömde
hvad Kaka sagt — eller lät det
åtminstone vara borta liksom i en dimma.

Nästan allting var för öfrigt en
dimma. Fastän Nina var midt i
salongen, kunde hon lika väl trott, att
den var oerhördt långt borta. I dörren
stod Kaka och vinkade, men hon var
till den grad långt borta, att hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:27:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1911/0755.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free