- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1911 /
750

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

750

nu var hon ej det minsta rädd för
honom. Om vintrarna var allting
annorlunda. Men om sommaren var man
bara rädd för koleran, särskildt när det
var röda himlar på kvällen. Ju rödare
de voro, dess värre var koleran, men
när det regnade, dog den bort. Nina
tänkte att den elake ryttmästaren, som
piskade kattor, skulle bli mycket glad,
om koleran kom, och till hans afskilda
hus kunde den omöjligt tränga. Alla
människor i staden skulle be honom
om att få rädda sig dit, men han
svarade nej. Till sist skulle kungen
befalla honom att släppa dit människorna,
och då var han tvungen. Nina stod
och såg uppåt gatan till hans hus och
undrade hur rummen sågo ut. Ett af
dem tänkte hon var helt och hållet
öfvervuxet med murgröna, väggar och
tak, som en grotta.

Om sommaren bodde man på ett
ställe, som låg alldeles intill lindallén,
gom ledde upp till en väldigt stor
herrgård. Det fanns milliarder bin och
humlor i allén, uppe i trädkronorna,
så att det sjöng hela tiden öfver
hufvudet på en och var ganska farligt.
Ibland kom Tok-Fina i allén. Hon
hade ett mycket litet och alldeles brunt
ansikte. När det regnade, drog hon
upp kjolen öfver hufvudet, och under
kjolen hade hon ingenting. Mamma
hade förbjudit barnen att ge sig i tal
med Fina, och kanske var det därför.
Men en dag kom kammarherren
ridande från herrgården och fick se det,
och när han red om Tok-Fina, gaf han
henne en klatsch med ridspöt på bara
stjärten, och sedan vågade hon aldrig
göra så mer. Mamma var också alltid
mycket förskräckt, när Tok-Fina kom
upp i köket, ty hon hade löss och
kunde så förskräckligt fula ord, men
aldrig hörde Nina ett enda.

En sommar var Nina mycket för
sig själf, ty Macke lekte bara tåg.
Mellan verandan och fästningen och
vedboden och pippingträdet sprang han
bela dagen, gaf signaler och växlade.
»Gissa hvad det är för tåg?» frågade
han alla, mamma, syskonen, Kaka, och
de måste gissa:

»Snälltåg?>»

» Nej.>

MARIKA STJERNSTEDT

»Godståg?»

» Nej. Blandadt persontåg,> sade han,
och det var en ny tågsort, som han
hittat på. Ofta voro tågen försenade.
Nina satt på verandan och läste sagor,
eller också gick hon i skogen. Om
sommaren hände det alltid så mycket
med djur.

Ingen sommar hade Nina hittat
mindre än två, tre fågelbon, och ibland
fågelungar, som inte voro riktigt
flygfärdiga. Hon lärde dem att flyga, höll
dem i handen och lät dem försiktigt
försöka. Men en unge föll en gång
rätt ned, slog näbben i blod och var
genast död. Nina flydde hem med
andan i halsen, så rädd blef hon. Men
hemma anade ingen det minsta... Nästa
dag gick hon tillbaka till stället, där
fågeln fallit, men nu var han borta.
En annan gång fann hon vattenödlor
i en vattpuss, hon tog dem med
händerna och hade dem i en glasburk;
men efter några dagar voro de också
döda. Nina smög tillbaka med burken
till vattpussen och hällde ut dem där.
Men de lågo bara och flöto med tjocka
magar. Det var så hemskt och otäckt,
att Nina drömde om det om nätterna.

Nina gick till herrgårdens stora
stall och gick upp till hästarna i
spiltorna. Ibland gick tiden så fort, att
hon försummade middagen. >»>Hvad
gjorde du?» frågade mamma, men det
visste hon inte.

Fyra af hästarna voro hennes, och
när alla fördes ner för att dricka i
sjön om kvällarna, red hon dessa i
tur och ordning. En stalldräng hette
Ferdinand, han hade förskräckligt
mycket vårtor på händerna och brukade
slå ihjäl gräflingar. Skinnen sålde han,
men köttet fick prästen, ty där åto
de af det; prästens gamla mamma
lagade det, och skinkorna rökte hon.
»Hu då’> sade mamma, när hon fick
höra det, och riktigtskrek. En annan
gång slog Ferdinand ihjäl en
huggorm, så att Nina såg det, och i ormens
mage låg det fullt med små möss,
alldeles hela, men döda. Nina tänkte,
att om Ferdinand ändå kunnat döda
ormen en liten stund tidigare, skulle
mössen kunnat lefva, och hon skulle
kunnat få dem och tämja dem, ha dem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:27:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1911/0760.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free