Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄFVENTYRENS LAND
med i staden och låta dem bo i gamla
dockskåpet.
En gång slog Ferdinand ihjäl en
nattuggla. Men när Ninas pappa hörde
detta, sade han, att man skulle inte
döda oskadliga djur af okynne, och själf
skulle han aldrig skjutit på en uggla,
ty hans mor hade hetat Uggla. Pappa
gick med barnen i allén, ty han var
hemma för ett par dagar, och det var
så högtidligt att höra honom, att Nina
var nära att gråta. Hon önskade att
ett lejon skulle komma och kasta sig
öfver pappa, men hon skulle kasta sig
emellan och rädda honom. Pappa
talade med bärnen som om de varit stora
människor. Men att hans mor hetat
Uggla, var mycket konstigt.
Pappa var bara ibland med de andra
gå landet, ty han gjorde möten, som
etydde, att han var med soldater och
officerare. Men till mammas
födelsedag kom han alltid, och då var det
främmande, men inte bjudning.
Bjudning hade man bara i staden. Precis
till födelsedagen hade folk lof att skjuta
änder, och det kom alltid bondgubbar
och sålde änder på morgonen. Alltid
köpte pappa dem själf, och alla barnen
stodo omkring. Mamma fick intekomma
ut ur sängkammaren förrän verandan
var löfvad och allabarnen voro utklädda.
Kaka hickade, så att det hördes öfver
hela gården; jämt hickade Kaka så
där hårdt, åtminstone så fort hon ätit.
Men gubben Andersson, som bar vatten
och ved, var bjuden till frukost i köket,
och barnen fingo gå till Fattighjonet
med något godt i en korg.
Fattighjonet var en mycket gammal, mager
gumma, som gnällde och darrade på
rösten, och alltid sade hon så här:
>»Inte ska ni bära till Fattighjonet,
inte ska ni bära till Fattighjonet!>
Nina och Macke måste vända sig
bort för att hon inte skulle se, att de
skrattade. Det lät så lustigt.
Innan man flyttade in till staden
på hösten, skulle också idioterna från
Idiothemmet bjudas på kaffe en dag.
»När man själf har fått mera begåfvade
idioter, skall man vara beskedlig,» sade
);:appa. Detta sade Macke var en
kvick
et och att pappa var ett geni, och
äfven detta kändes högtidligt för Nina,
751
ehuru hon ej riktigt förstod det där
om de begåfvade idioterna. Ä
De riktiga idioterna voro alltid
klädda i blåhvita bomullskläder, alla
lika. Kaffebordet dukades på gården
och Nina fick springa till handelsboden
och köpa bullar och mandelbröd, båda
sorterna 2-öres. Ty fastän jungfrurna
hämtat korgar fulla på morgonen,
trodde mamma ändå inte det skulle
räcka.
A »Idioter äter så förskräckligt,> sade
on.
Nina fick dela ut och lägga bullar
vid hvarje kopp. Hon skulle också
hjälpa till och säga åt idioterna att
äta, och vara artig, sade mamma.
HSomliga idioter voro nästan stora karlar,
och det var svårt att vara artig mot
dem, men några af de minsta
idiotflickorna voro ganska söta. De
klappade Nina som om hon varit en hund
och ströko med händerna öfver hennes
skära klänning, och hon visste ej
hvilket som var artigast, att klappa
tillbaka eller att låtsas om ingenting, ty
idioter ha inget förstånd, sade Kaka.
Efter kaffet fingo idioterna äta
krusbär i trädgården, och nästan allt som
fanns kvar åto de upp. Deras
föreståndarinna satt under tiden och drack
särskildt kaffe med småbröd på
verandan jämte mamma och Victoria, som
snart skulle flytta.
När Victoria flyttade, grät Nina.
Inte för att hon tyckt om Victoria,
som jämt bannade och luggades, men
hon tänkte på, att hon kanske aldrig,
aldrig i sitt lif såg Victoria mer, och
det var så sorgligt. Kort tid därefter
reste alla hem till staden. Macke och
Nina stodo i kupéfönstret under
tågresan, och emellanåt for tåget förbi
små jordhyddor med en dörr uti,
vanligen bredvid stationer eller
banvaktarhus, och i dessa jordhyddor bodde
nihilister. Hvar gång de foro förbi en,
sade de på en gång: »>Där bor en
nihilist!> Det gällde, hvem som kunde
säga det fortast. Nina önskade att
själf få ha en sådan hydda som sin
egen. Men ju mer resan led, dess mer
längtade man till staden och gården
hemma, till att få springa omkring
öfverallt och se efter om allt var sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
