Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o O1314.
AF TORE DAHLSTRÖM.
1 vem är den olyckligaste
män
M niskan du känt?” frågade
4 skådespelaren författaren.
Varldens mest underskattade
skådespelare, mest genialiska målare och
mest refuserade författare — allt efter
egen utsago — sutto tillsammans vid
whiskyn, och samtalet hade oafbrutet
rört sig inom en melankolisk sfär;
frågan kom därför ej öfverraskande.
Skådespelaren kade i kvällstidningens
rescension fått veta, att hans spel var
redbart och korrekt — en
förolämpning, som han hade svårt att smälta.
Den dramatiske författaren hade
samma dag fått sitt sista snillefoster
refuserat på grund af ”’direktörens
oförstående”’, och fastän det var sjätte
missfallet inom tre år, hade han ännu ej
hunnit vänja sig. Teaterchefens bref
. hade börjat : Jag hyser den allra största
beundran för edert senaste opus — och
författaren slängde brefvet med en
suck. Såld igen! Hvilket ingalunda
betydde, att hans stycke blifvit köpt.
Om en teaterdirektörs bref börjar
ohöf
ligt, finns det hopp; när han i första
meningen uttrycker sin beundran,
slutar i regeln den sista med ett höfligt
beklagande. —
målaren hade blifvit kallad en
”aka
Den secessionistiske :
demisk talang”’, och fräste följaktligen.
”Akademisk! Jag! Som ej spart på
en enda färg mellan asfalt och purpur
och som behöft en vecka för att själf
förstå min sista tafla, jag akademisk !
Skål!” Och han tömde demonstrativt
bitterhetens whiskygrogg — dock icke
alldeles utan välbehag.
Sedan hvar och en för sympatiskt
ouppmärksamma öron förklarat, att
hans oförrätt var den största och
mänskligheten utan undantag likt det
djur, till hvilket man enligt skriftens
ord ej bör kasta pärlor, hade samtalet
tynat för en stund, då skådespelaren
framkastade frågan till författaren.
Denne drog i stillhet några djupa bloss,
som han konstfullt förvandlade till
ringar, och började villigt:
”Eftersom du frågat, hvem som är
den olyckligaste människan jag känt,
kan jag ej, som jag borde, svara: jag
själf, förty att ingen lär känna sig själf.
Men kände ni Hugo B? Inte? Han
var för många år sen min bästa vän,
oaktadt han brukade förklara, att på
den sjunde dagen skapade Gud
författarna, ty på den dagen hvilade han
sig. — Hugo ägde en liten bokhandel
i en liten stad — det gör detsamma
hvar — dit han sökt reträtt efter att ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>