Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGMANSHUS
hederligaste. Hvilket ju är så riktigt
och förnuftigt sagdt som möjligt.
Sin egen förmögenhetsfråga reder
hon lätt och behändigt upp med att
peka på Vandervelde, som ju är
millionär, och med påståendet att en
rik socialist bör vara värdefullare för
partiet än en fattig. Dessutom
svärmar hon för Fabian Society mest och
bär på en myckenhet af reformplaner.
Hur dessa komma att mottagas inom
lägret är nog en fråga som löses af
sig själf — att fröken Troil
personligen blir välkommen kunna vi väl
också ta för gifvet. Hon ämnar låta
inskrifva sig i Stockholms
arbetarekommun.
Oaktadt fostbrödralaget är hon lika
hemlighetsfull när jag pejlar hennes
framtid. Ja, jag har ej heller precis
afslöjat min, ehuru jag visserligen
talar med henne timvis om hennes
syster.
Af allt hvad Monika beundrar på
denna fagra jord finns intet som i
svindlande storhet och skönhet når
upp till systern. Vi genomlefva
stunder af helig njutning, och akta oss
för att låta dem störas af fru
Herlenius, som visserligen älskar Virginia
Troil, men ändå talar om henne med
sans och måtta, som hon ju gör om
alla, hvilka ej lefva och dö
uteslutande för mänskligheten. Monika
står däremot för henne som den
fullkomliga och tadelfria, en
lefvandegjord gudstanke.
En dag har gått sedan
ofvanstående skrefs. Under tiden har jag
hunnit med att upplefva en kväll hos
fru Herlenius. En i något större skala.
795
Sällskapet var valdt till Monika Troils
ära och bestod af följande: Ruben —
utan fru. Ferdinand Pontin med fru
och moder, Gabriel Ramsell. Jag. En
eller två voro väl öfverflödiga och
ett par fattades, men de förras
närvaro togo vi lugnt och de senare
framtrollades, så godt sig göra lät, i
ett tal vid supén. Ett tal smyckadt
med rosor och de ädlaste stenar.
Stockholms 1i närvarande stund
mest diskuterade medborgare — du
läser ju tidningarna — förklarade
emfatiskt och oomkullkastligt, när jag
mötte honom på gatan för ett par
dar sen, att hvart han gick en viss
kväll i veckan — och hans närvaro
var också fordrad på minst ett halft
dussin ställen — inte blef det till
justitierådinnan Herlenius, som varit
löjlig nog att sända honom en
inbjudning, trots deras bekantskap
inskränkte sig till ett möte i tamburen
hemma hos oss för åratal sedan!
Men — för att citera mitt och
djungelns folks valspråk — människa
är ändå människa. Och däraf kom
det sig att vid mitt något sena inträde
i fru Herlenius’ salong fann jag
Gabriel Ramsell, klädd som en diplomat
och rodnande öfver hela sitt
distinguerade fula ansikte, sittande i ena
hörnet af en empiresoffa. I det andra
satt naturligtvis Monika Troil.
Hennes goda hjärta dref henne
emellertid genast upp för att hämta
och visa mig ett nyss färdigmåladt
miniatyrporträtt af systern.
Konstnären var obskyr, men hans skapelse
ett mästerverk, och jag flög med
darrande själ direkt upp till himlarna.
Medaljongen höll jag i tacksamma
händer så länge jag anständigtvis
kunde och lade den sedan bredvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
