Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
824 BIRGER
till kapten. ”Landtmätarn med? Nå
då så! Loss!” befallde han sig själf
och tog kroken ur rfingen.
Han sköt ifrån, så länge han
tordes, hängde sig därefter som en tung
kråka i räcket och kröp ombord.
Han satte sig på maskinhufven —
det värmde så godt där. Man sa, att
ryggmärgen smälte opp, om man satt i
sån där torrhetta. Men det var väl
bara folkprat, aldrig hade han känt nån
men, tvärtom.
Skönt sitta så här, händerna på
magen, blunda till ibland och höra
en stund på hur de pratade, alla
herrarna. Direktörn där, på banken var
han, sa man, såg nog fet och
välmående ut, han. Men det var nog
bekymmersamt för en sån där med —
tänk, flintskallig och inte mer än en
fyrtioårs karl! Och grosshandlarn, sa
man, han hade fått åt hufvut, han, för
sina affärer. Ja, muntaschen hängde
styggt på honom och han såg skygg
ut i ögonen. Dåligt åt magen hade han
också, sa man. Måste väl äta piller
och styggtyg, förstås, så att han fick
magsyra. Och så steg det i sin tur åt
hufvut.
”Bäst man har så man reder sig
och därmed jämt, ”” fastslog han,
klämde börsen och grinade utåt det
glittrande vattnet.
Stan steg fram med en lätt rök öfver
sig. Vid sågkajen blåste båten, gjorde
en vid cirkel och lade till.
Fällström var den förste i land.
”Ja nu går jag med detsamma,”
tänkte han. ”Först väljer bäst.”
Han följde kajen bortåt finnstalln.
Om man skulle titta in till Erke,
son, ett tag? Nä, det fick väl vara,
det, till en annan gång.
Tänk i alla fall, att det kunde bli
SJÖDIN
en plåtslagare af Erke. Fast det såg
mörkt ut, när han ramlade af taket
och fick ta till krycka. Men det gick,
sa han, förtenning hade han duktigt af,
och det var väl viktigast för honom,
det. Och att det måste gå begrep man
väl — tänka det, femhundra i hyra.
Och hålla ränta på verktyg för en
tusen. Begrep hur man redde sig här i
stan, där man måste betala vattnet till
och med.
Ja! Tolf barn hade man födt upp,
med en storbåt och ett torp, som bar
en koföda. Och folk var det nästan af
allihop. Stenhuggare och allt möjligt.
Och maten hade de aldrig varit utan.
Alltid hade de haft gröten, och sillaken
att doppa potatisen i. Om man tänkte
sig hela Sverige — hur många var det
som kunde säga det?
Fällström strök sig belåtet om
munnen. Han kände, att han fyllt ett ej så
litet mått ändå.
Finnstalln sköt upp bakom ett
kolupplag.
Han öppnade dörrn till den höga
inhägnaden och gick in.
Ett par pojkar höllo på att slakta
en kalf. I dörröppningen till en af
mellanstallarna stod en karl med oerhördt
vida byxor, snusdosa och en
brandfläckig näsduk. Gul i kinderna var han
som en kines, och de voro så tunna,
att de fladdrade ut och in vid minsta
andetag. Med stort besvär höll han
fast sina löständer. Fällström såg, att
det var Noreus.
Men han brydde sig ej om att titta
ens åt Nore&us, utan vände sig till
pojkarna:
”Är inte Mikaelson här? Jag skulle
köpa en ko af honom.”
Genast Norgeus hörde det var fråga
om kor, började hans löständer gå upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
