Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KON
och ner som hackknifvar. Näsduken
försvann ögonblickligen i byxorna, med
små spasmiga rörelser gick han och
tog Fällström i armen.
”Ar det fråga om kor då ska jag få
be —! Hur kan man fråga efter
Mikaelson då Nore&us finns, hehe. Var
lugn för att jag har tjuge stycken, som
kungen kan tacka gud att bara få
titta på.” ’
Han träffades plötsligt af blixten,
släppte armen:
”Men är det inte Selander från
Fälle? Fällström? Fällström? — nå
det gör ingenting till. saken. Vi blir
säkert goda vänner ändå, eller hur,
Fällström ?”
”Beror på hur dyr han är det,”
sade Fällström torrt.
Nor&us svarade ingenting på detta,
satte bara axeln på sned som om han
nyss haft ett slaganfall — en människa
som fått nåden stiga upp från en sådan
sjukbädd kunde ju ej rindigtvis tänkas
vilja vara dyr eller bedraga någon.
Han förde Fällström till en bås, där
det låg en stor, svart ko. Med många
viftningar af sin näsduk berättade han
en rent ctrolig historia.
”Tänk sig, Fällström, i går kommer
en bonde — från Stigsjö förresten —
ser på den här kon och säger: det var
den duktigaste ko, jag sett, den ska jag
ha. Och han bjöd och bjöd. Nej,
aldrig i lifvet, sa jag. Den kon säljer
jag inte, om jag inte vet, att hon får
en god husbonde. Lämna garanti på
det, så! Inte kunde han — en
bondtjuf, förstår man ! Men Fällström ska få
den, jag ser på Fällström, att Fällström
är djurvän, en finfin djurvän. Ta den
för hundrasexti, jag vill aldrig skinna
— då har man inte Gud med sig sen.”
Han gjorde redan lös kon, smekte
825
den i förbigående vemodigt på halsen
en sista gång.
A i hälsicke! Tror Nore&us, att
jag är så dum och tar ett sånt här
mathus? Och en svartko — nää, ”” grinade
Fällström.
””Åhå, är Fällström också en sån
en som förbjuder en ko äta, tror, att
hon ska mjölka ändå! Åhå! Mathus?
Visst äter hon, är rätt matfrisk till och
med, hvem i jessu namn förnekar det?
Men vill Fällström veta, hvad hon
mjölkar i målet? — — tre kannor!”
Han vände ryggen till, snöt sig med
ett brak — kanske man teg, nu!
”Tre? Då tör han väl drifva duktigt
med rapsen, då, och ta en mjölk, som
är som ett blåskvalp.”
”Raps? blåskvalp ?”
Norgeus andades in kinderna, och
de två håligheterna vittnade om
obeskriflig sorg. Han gräfde ända nere vid
knäna efter sin nyckelknippa för att gå
och stänga lagårn. Kreaturshandlare
var man, gjorde små affärer då och då,
skämtade ibland också med sina
kunder, i all gemytlighet, förstås. Men
kom man in på personligheter, då ville
han inte vara med längre. Dock, för
att visa, hur dödligt grof beskyllningen
var, förmådde han sig att tyst vända
sig mot de båda finnjäntorna, som gingo
och sopade — kunde de inte våga
saligheten på att kon till och med
mjölkade kaffegrädde om det knep?
Fällström grinade belåtet, kände,
att den här dan kunde få vara så lång
den ville -— här var man
hufvudpersonen, som alla måste krusa för!
”Ta en snus!” sade Nor&eus med
plötslig ädelmodighet — man fick ha
öfverseende fast man blef sårad i det
ömmaste. En stackars
kreaturshandlare åtminstone, som var beroende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
