Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
844
ett lätt skratt och en demonstration af
den hvita tandraden.
Nå, målet var vunnet lättare, än man
vågat hoppas, bekantskapen var gjord.
Ömsesidig presentation följde, och sedan
visade det sig snart, att våra
förhoppningar på ett angenämt ressällskap icke
varit ogrundade. Ty sällan torde väl
någon ha tillbragt en behagligare färd än
den, som vi fyra nu företogo. Öfver
Ungerns vidder, öfver Serbiens öde
grässtepper, genom Bulgariens trånga
bergpass på Balkans sluttningar och
öfver Turkiets bördiga ängder bar det
hän. |
Ålderns lag hänvisade min vän
tysken att blifva den äldre damens
riddare, och jag skulle efter bästa förmåga
söka fylla de fordringar, som den sköna
Zuleika, som jag kallade henne, kunde
ha på sin kavaljer.
Zuleika var yster och lekfull. Det
heta ungdomsblodet sjöd inom henne,
och hon sjöng lifvets lof i alla tonarter
och på många olika språk.
När vi efter första middagen bland
den kosmopolitiska blandningen af
människor i restaurangvagnens eleganta
matsal försjunkit i det efter en »bättre»
middag sedvanliga slöhetstillståndet, fann
jag min unga reskamrat alldeles
förtjusande, där hon låg tillbakalutad i
soffhörnet i kaféet och njöt af en kopp
orientaliskt kafte och en äkta turkisk
cigarrett. Den charmanta toaletten var
ägnad att på det fördelaktigaste
framhäfva den smärta figurens behagfulla
linjer. På den blottade halsen och på
de knubbiga, bara armarna glänste
smycken, som trots sin påfallande
enkelhet verkade betydligt bättre än de
säkerligen många gånger dyrare hals- och
armband, som en del af de eleganta
damerna omkring oss ståtade med. Jag
GUNNAR BRUNIUS
kunde också tydligt märka, att min
vackra reskamrat var föremål för
allmän beundran. Hur gärna skulle jag
icke velat stjäla en kyss från den
stralande ungmöns förföriska rosenläppar.
Hvem var hon egentligen? I hela
sitt uppträdande, i toalett och förmåga
att fylla konvenansens kraf var hon en
fullkomligt europeisk världsdam.
Kanske något brådmogen för sin ungdom,
men hvad gjorde det? Men hennes
utseende, framför allt hennes mörka hy
skvallrade om ett annat ursprung.
Jag försökte flera gånger intervjua
henne i berörda afseende, men alltid
kom det något hinder emellan. Hennes
lefnadsglädje och sprittande friska
humör lade alltid hinder i vägen.
»Man kan väl,»» svarade hon, »hitta
på en trefligare sysselsättning än att
sitta och tala om sig själf.»
Men hon anförtrodde mig, att
hennes väninna var en ung änka från Aten,
som genom en tids vistelse i nöjenas
hufvudstad vid Seinen sökt tröst i sin
stora sorg. Och hon var nu på väg
hem via Konstantinopel, där hon skulle
aflägga besök hos släktingar.
Och dagen svann, mörkret föll på,
och det blef natt. Ett kraftigt handslag,
ett klingande »bonsoir et bonne nuit»,
och dörren slöts om den raraste
bekantskap, som många års järnvägsresor
skänkt mig. — Och den frustande
änghästen förde oss allt längre österut.
Jag drömde om blixtrande ögon,
svarta lockar, bruna kinder, röda
purpurläppar och orientalisk skönhet och
prakt.
Jag väcktes af tågintendenten, som
med en bugning räckte mig en doftandre
biljett från den grekiska änkan. Hon
meddelade mig däri, att det i dag var
Zuleikas sjuttonde födelsedag. Som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
