Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
848
jag så ändtligen förklaring på, hvad
Zuleika menat med sitt ofta upprepade
»mon pére, mon pére».
Min vackra Zuleikas far hade dött
under hennes vistelse i Europa, och
hon hade ej fått träffa honom! Hennes
hem låg i den lilla arabstaden Baalbek
på Libanons sluttning, men som där ej
fanns någon begrafningsplats för kristna,
var fadérn jordad på kyrkogården i
Beirut. Där hade modern för en stund
sedan lämnat sin dotter, som önskade
en stund vara ensam med minnet af
sin far.
Stackars Zuleika! Jag kunde så väl
förstå, huru bittra tårar hon skulle gjuta
på sin älskade faders grafkulle.
Modern inbjöd mig att deltaga i
familjens diné, som skulle intagas i
privat rum å hotellet, och detta lät jag
sannerligen ej bedja mig två gånger.
Zuleika satt vid middagen tyst med
förgråtna ögon. Nu först hade det
förunnats henne att taga afsked af sin far!
Samtalet under måltiden gick mycket
trögt. Jag kände icke alls igen min
lefnadsglada, barnsligt ystra Zuleika.
Emellertid aftalades att jag nästa
morgon skulle göra Zuleika och hennes
mor sällskap till Baalbek. Vi voro
tidigt på benen, ty det lilla tåget börjar
redan klockan sju slingra sig uppför
Libanons branter. Zuleika hade nu
återvunnit något af sitt glada humör,
men hon var ännu långt ifrån den
vildfågel, som jag lärt känna på
Orientexpressen.
Vid middagstiden ankommo vi till
Baalbek, där Zuleikas mor hade ettlitet
hotell, där jag naturligtvis tog in. Detta
var således Zuleikas hem!
Om aftonen gingo Zuleika och jag
att bese de storartade ruiner, som gjort
Baalbek till en af världens förnämsta
GUNNAR BRUNIUS
sevärdheter. Jag fick under Zuleikas
erfarna ledning beundra Bacchus’ tempel,
Jupiters tempel, Baals tempel och det
lilla, oändligt vackra Venustemplet. Allt
minde om länge sedan svunna tiders
skönhet och prakt, om lek och
strängaspel i festligt smyckade salar.
Bland ruinerna af det frejdade
Solgudens tempel i det urgamla
Heliopolis satt jag denna vackra sommarafton
och hade vid min sida Libanons
fagraste blomma, den underbart sköna
Zuleika, min trogna reskamrat från gångna,
lyckliga dagar.
Detta måste bli vår sista afton
tillsammans. Ty redan i morgon bittida
måste jag fortsätta min färd.
»Detta är således er fädernestad,
Zuleika,» började jag.
»Här är mitt hem, men min
fädernestad är det ej. I Damascus har min
vagga stått. Men blott två år gammal
flyttade jag med min far... han hvilar
nu i kristen jord i Beirut... och min
mor hit upp på Libanons sluttning.
Dessa ruiner tillvinna sig för hvart år
som går ett ökadt intresse ute i världen,
och så länge vårt lilla hotell är det enda
på platsen ger det min mor liksom förr
min far en god inkomst. Far ansåg sig
till och med ha råd att låta mig få
en god uppfostran, och så skickades jag
till det franska lycéet i Jerusalem, där
jag tillbragte några år. Men då och di
fick jag fara hem och hälsa på de kära
på Libanon. När jag var tretton år, ville
min far, att jag skulle få lära känna
världen och människorna utom Svriens
och Palestinas trånga horisont, och så
skickades jag till Europa för att lära micg
de tre världsspråken samt vänja mig vid
europeiska seder och bruk. Jag har
legat i pensioner i England, Frankrike
och Tyskland samt äfven sett mig om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
