Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”ZULEIKA”
lite i dessa länder. Den senaste tiden
har jag vistats i Potsdam. Om ni
kunde tänka, hvad där var förtjusande
trefligt! Jag var med på officersbaler
och fester af tusen slag.»
Zuleikas mörka ögon blixtra af
hänryckning vid minnena från Potsdam.
»Men så ville min mor, att jag skulle
komna hemy» tillägger hon med en suck.
»Och resten vet ni.»
»Och nu tänker ni tillbringa
återstoden af ert lif i denna ödsliga
arabstad på Libanon ?»
»Här har jag mitt hem och min mor.
Hon kan väl behöfva hjälp, när det är
många resande.»
»Men hvad sysselsätter ni er med
de långa dagarna under den döda
säsongen? Här finns väl ingen som helst
förströelse ?»
»Nej, icke ens en antydning till nöje.
Här finns icke en enda europé mer än
min mor. Jag är ju ingen europé, som är
född i Damascus. I Baalbek finns blott
sextusen araber, och dem känner jag
hvarenda en.»
»Men skall ni då icke längta åter
till Europa? Skola icke tankarna med
saknad gå tillbaka till London, Paris,
Berlin och alla glada fester i Potsdam ?»
»Då man som jag blifvit född i
Orienten och där tillbragt nästan hela sitt
lif och fortfarande har sitt hem där,
måste man trifvas där. Här känner jag
mig också friare och lugnare än i
Europa. Där bullrar det så
förskräckligt. Men kanske hade det varit bättre,
54. — 1911.
3849
om jag ej rest till Europa. Då hade jag
ej haft något att sakna, då hade jag fått
taga afsked af min far... Men då hade
jag ju heller ej träffat er,» tillägger hon
med ett leende.
»För mig hade det kanske varit
bättre, ty nu kan jag aldrig glömma
er, Zuleika. Till lifvets slut skall jag i
tacksamt minne bevara de dagar, som
jag fått tillbringa i ert sällskap, lilla
Zuleika, aldrig skall jag glömma edra
mörka, vackra ögon, ert böljande hår
och er rara stämma. Låt mig få träffa
er än en gång, om icke i Europa så
här! Låt mig få höra något från er, när
våra vägar nu skiljas! Om ni icke
kommer öfver till Europa, så skall jag en
gång återvända hit till Libanons branter
för att åter få se och tala med er. Jag
måste återse er. Att det var skönt
och vackert här, tänkte jag nog, men
aldrig trodde jag, att det växte så fagra
rosor i det heliga landet.»
Solen sjönk öfver Libanons kullar
och göt sitt purpur öfver det mer än
halftannat tusen år gamla templet i
Baalbek, när min fagra Zuleika och jag
arm i arm vandrade genom den lilla
arabstadens trånga gator tillbaka till
hotellet.
Redan i daggryningen stodo två
åsnor framför hotellporten. De skulle
bära mig och en förare till Libanons
cedrar.
Då djuren satte sig i gång föll en
mörkröd ros ned framför mig i sadeln.
»Tack, Zuleika!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
