Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGMANSHUS
hållet af det som låtit dig och mig
möta hvarann.
Om ditt hjärta slagit hårdare när
du varit samman med mig — inte
har det varit för mina pengars skull!
Det är ju bara, bara, bara för min
egen. O Gud, du ser det ju så klart.
Hvarför skall du då blanda in sådant
som ingenting betyder, som ingenting
har med vår kärlek att skaffa?
Det är ej vidskepelse att tillmäta
betydelse åt min underliga vetskap
om — innan jag någonsin såg dig
— att vi två hörde samman. Sådant
är något som verkligen finns i lifvet.
Du medger nog också själf, att hvad
som dragit dig till mig och kommit dig
att glömma tid och rum, är något
som går utom de vanliga dagligdags
erfarenheterna. Vi kunna inte så
riktigt förstå det, Gabriel, vi ha bara
att böja oss — i glädje och
tacksamhet. Att inte göra det vore brottsligt.
Nu har jag talat så mycken
visdom, käraste, att jag är alldeles trött.
Jag ville ha skrifvit ett helt annat
bref till dig första gången — nu
hoppas jag bara du dock ser att det här
är ett kärleksbref. Hjärtat har varit
så gränslöst fullt och längtat och
ropat efter dig hela tiden. Om du
varit här skulle jag alls inte ha funnit
på denna öfvertygande klokskap! Jag
skulle ha krupit intill dig och smekt
dig och kysst-dig, och vi båda skulle
ha glömt att världen fanns till. Allt
annat hade blifvit intet inför det stora
och varma och ljufliga som fyllde våra
egna hjärtan.
Hela eftermiddagen i morgon blir
jag här hemma ensam. Och då
kommer du. Farväl till dess, allrakäraste.
Din Monika.
873
XVIIL
Magda Pontin till Bernhard Ramsell.
Käre gamle Bernhard!
Det är söndag och det regnar och
snöar, det är så grått och ruskigt och
dumt som det kan ’vara, och när
Stockholm befinner sig i sådant humör
förtjänar det endast att få se ryggen af
sina bebyggare — som det nu får i
mitt fall. Ansiktet har jag vändt
mot Lagmanshus. (Jag höll på att
tilllägga: som alltid, men så gaf mig
samvetet i detsamma en knuff.)
Emellertid — det är söndag. Och
jag är ensam i huset, och känner att
det vore roligt att prata. Därför
öfverfaller jag dig, och då jag tror att du
förlåter mig dådet, har jag inte så
otrefligt samvete som jag borde ha.
Det är ju också de godas lott att lida,
och om jag nu öser mitt prat öfver
ditt stackars hufvud, hjälper jag ju
bara Försynen att utföra en af dess
outgrundliga regeringshandlingar. Var
det hädiskt?
Om så, beror det kanske på att
min penna inte är kontrollbar i dag.
Det är sviter efter ett anfall af
högfärdsgalenskap — jag satte mig ned
att skrifva häromdagen, och det blef
en historia som antogs och trycktes
1 hvad du får i korsband samtidigt
med detta bref.
Jag kan ej hjälpa, att jag tycker
det är trefligt. Ungefär som när det
gick upp för mig att jag skulle bli
målare! Det som nu ligger så djupt
nere i glömskans haf. Jag undrar
bara hur lång tid det tar innan också
detta försvinner på något sätt. Men
jag skall inte grubbla öfver det nu,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
