Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR SKOGEN TOG »VÄRME>.
AF KAPTEN MACFIE.
trax framme bror! Bara förbi
Jontetorp, så till backen du
ser skymta mellan
björkarna. Där komma de, må du tro, just
rätta sortens aftonstämning för dem:
stilla lugnt och värme efter
eftermiddagsregnet.»
Det var brukspatron P., som ville
visa mig det bästa morkulledraget i
hela Värmland.
Vi hade gått raskt, stigen bar hela
tiden uppför, och rätt glad blef jag
i alla fall, då P. föreslog, att vi skulle
ta oss fem minuters rast vid torpet och
dricka en mugg mjölk.
Nej, jag var visst ej trött, bara
svettig och varm, för se vi sjöfolk bli
liksom lite tunga på foten genom att
endast gå på jämna däcket, äro ej
så vana att hoppa öfver stenar och
trädrötter på branta skogsstigar.
Å, sådan liten nätt, fin, putsad röd
stuga där stod inom björkhagen, ett
riktigt litet paradis! Blommande
körsbärsträd och häggen i full blom, stora
gula påskliljor med vaggande
hufvuden, blomkrukor i fönsterna och rena
hvita gardiner. Allt utom- och
inomhus idylliskt, nätt, fint.
Och lilla rara mor själf, fryntlig,
munter och kvick som en ärla, neg
och neg, välkomnande patron.
»Jo, visst skulle käre, rare
brukspatron få mjölk, så mycket han orka
dricka och mer till. Och den
främmande ”harren” med. Sitt bara ner på
bänken!»
Så hon skrattade och pratade!
Herre Gud, tack, lof, pris, för att så
glada, rara människor ändå finnas till
på vår lilla mörka jord!
Och gubben hennes, gamle Jonte,
bara såg på, log så förnöjd. Hade
nog varit en ståtlig, vacker karl i sina
dagar, nu var han ju gammal, sliten
och grå. Han hade ett eget sätt att
vända bort sitt ansikte från oss, då
han talade, jag märkte det genast och
undrade smått därpå.
»Nej, vi få ju inte sitta här och
prata och därmed försumma våra
kullor, kom nu! Tack, tack för fägnaden,
kära far och mor!»
Aj! Gubben vände sitt hufvud mer
än vanligt mot mig. Nu fick jag se
honom fullständigt. En
dubbelmänniska! Den vänstra ansiktshalfvan var
riktigt vacker, den andra, högra sidan
var svart som sot, urgröpt och ögat
bara ett djupt hål. Jag riktigt ryste
till, en sådan underlig, hemsk
skillnad! Dessa två sidor voro som natt
och dag. Det verkade rent af
skrämmande att så få se hans afviga sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
