Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR SKOGEN TOG ”VÄRME”
och som gengäld fick hon mat,
sängplats och en kristelig begrafning, om
hon ”dödde? under året.
Så, allra sist, kom lilla
tösestakaren, Marna, Ingrids ”onge”, liten,
mager och klen som ett tolf års barn,
fast hon var fjorton år. Svält och hårdt
arbete, lifsens motvind, hade krympt
henne i växten. De stora, svarta,
tårfyllda ögonen sökte någon medlidsam
-blick, som ej fanns i hopen.
”Upp på tunnan här, ”onge”, så du
får visa dig! Upp, så får de se, hvad
du duger till! Upp med dig — genast!
Seså, stå nu inte där och grina längre,
se ”bli” ut, så kanske någon, som vill
ha dig till fästemö, köper dig"!
Men inget hjälpte, tårarna föllo fort
öfver de grimmiga kinderna, den
rädda, bedjande blicken sökte
förgäfves öfverallt. Ingen ville köpa ett
så svagt, onyttigt barn, nu när
sommaren snart var förbi.
Till slut bjöd dock Ola, det höga
priset lockade den girigbuken, förstås,
han bjöd och bjöd — under.
Jag vet inte, hur det kom sig, hvad
det var, som kom öfver mig i en hast
— jag ”orkade” inte skratta längre.
Tösestackaren såg rakt på mig, de
stora, mörka, tårade ögonen syntes
ropa: ”hjälp! rädda mig från Ola"
— som alla i socknen visste vara den
hårdaste och knifvigaste, som fanns
på långa vägar. Alltjämt stod hon på
tunnan och bara såg och såg på mig;
jag kände mig så underligt vek om
hjärtat bara för den lilla stackarens
skull.
Jo, till sist blef ändå Ola vid henne.
Stackars liten Marna, hon slet nog
ondt hos oss!»
»Seså, Jonte, sluta nu en stund
med den ”skröna? för herrn! Kom nu
893
under häggen och drick kaffe, var så
god! Doppet är väl inte på
herrskapsvis, men om herrn vill vara så gemen
hålla till godo med hvetebröd så.
Jo, jag hörde Jon säga, att jag
slet ondt. Ja, det hade jag nog gjort,
och det riktigt ändå, om inte Jon varit.
Tänk bara, han tog somoftast, så till
sägandes, brödbiten ur sin egen mun
och stack i min. Det fanns väl inte
en dag, som han inte delade sin egen
ringa kost med mig, inte en slant,
som han slet så för, som han inte
”spanderade” på mig, ”köfte” ofta både
ost, ägg, smör, bröd och en
”fläskabite”, för att rotetösa skulle få äta sig
mätt. Rände han inte både sent och
tidigt i skogen att snara eller skjuta
”fugel. Var han inte uppe, långt
innan solen började lysa, och sprang
efter ”fjärhan” tidigt om våren, förrän
snön smalt i skogen, och fick så
ståtligt betaldt af gamlefrua på
herregården för den ”stolle?” tjädern? Hur
ofta gjorde du inte både ditt och mitt
arbete, för jag skulle slippa bannor
och stryk, minns du det?
Minns du, när du ”köfte” tyg åt
mig på ”marken” både till klänning och
Tlyntyg? Och de rare kängerna du
gaf mig på hösten, då du tyckte synd
om mig, som gick ”barfötter” i första
snön — du! se det glömmer jag
aldrig.» Å
»Marna ”?lell’, gå du och mjölka,
och stå inte och tala om sådana gamla
”skrönor”, som inte är värdt nämna
om. Jag kunde väl inte annat göra,
då du alltid var min lilla
glädjesolstråle.
Se, ”kaftin’, med tösebytingen kom
det något öfver mig, som jag inte
förstod till att börja med!
Hennes lilla smidiga, magra kropp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
