Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
894
de stora ögonen liksom förvandlade
mig. Jag var rent tvungen göra hvad
jag kunde för henne, och litet nog
var det i alla fall. Efter ett år gjorde
jag allt för henne af — kärlek!
Hon var ju så olik i tal, tankar
och sätt mot de andra töseslängorna
jag »schåsat» med, så klok, läraktig
och förståndig var hon, jag drogs till
henne — allenast. Inte rände jag mer
på supekalas, kortspel eller dansgille,
inte gick jag ikring på vägar och stigar
skrålande. Mitt största och enda nöje
var hos henne.
Inte tuggade jag snus längre, tvi!
för då fick jag ingen godnattkyss af
hennes röda läppar. Om någon
»oförhappandes» svordom började tränga
fram, var strax hennes lilla lätta hand
som ett tätt lock öfver min mun, och
så blef det inget fult ord af — den
gången!
Häggen blommade då som nu, det
var vårens vackra kärlek!
Så blef lilla Marna en riktigt täck
flicka, liflig och munter som en ekorre
i grönan skog, och fick en fin plats
som barnpiga på herrgården.
Vi båda hade så ljusa drömmar
om en liten stuga, men drömmen var
långt fjärran, sågs bara som genom
en dimma.
Men en dag, plötsligt, oväntadt,
började turen komma, bara en liten
smula, förstås, men den gaf mod och
hopp. Jag blef dräng på själfva
herregården, hade det vida bättre och
kunde få träffa henne hvarje dag, en kort
stund åtminstone. Men giftas skulle
vi dock inte kunna, så länge jag ej
hade egen stuga.
Så jag tänkte och grubblade på
någon sorts utväg. Till slut tog jag
mod till mig och gick till gamlepatron
KAPTEN MACFIE
och frågade, om jag inte skulle kunna
få bli torpare.
»Nej, du min käre Jonte, torpare
har jag redan för många af — — Men
du är en dugande arbetare, och jag
tycker bra om dig, vill dig väl. Har
du lust bygga din egen stuga, odla
din egen mark, så kan du börja med
det. Du får fritt timmer och bräder
och får äga och besitta både jord och
hus, så länge du lefver. Är du nöjd
härmed, så gå vi nu genast ner till
Myrsjön. Där har jag tänkt du skulle
få ett bra gärde, om du röjer undan
småskogen, som där ändå aldrig
kommer till någon växtlighet. Dika och
röj du nu, så har du snart både hus
och hage och kvinna. Jag vet, att du
som alla värmlänningar är rask med
yxan. Gå på bara, lycka till!»
O, du stora, granna, ljusa
solskenslycka, som den dagen sken på
mig så varm och god!
Samma kväll voro jag och Marna
nere vid sjön, sågo ut tomten till
huset och jublade i kapp med trasten.
Nu hade vi lyckan framför och
omkring oss.
Hvarje »evige» natt efter slutadt
dagsverke voro vi nere och arbetade,
röjde och högbilade hustimret,
rothöggo och bröto upp sten och
stubbar, byggde och timrade.
Marna sträfvade, bar, kvistade och
sjöng och »hjalp» till som en hel karl,
arbetet gick så fort, så lätt, frampå
hösten var huset färdigtimradt.
Och på vintern, då jag hade mera
ledigt, hann jag lägga brädtaket på
och golfvet färdigt.
Så kom våren år 68, det stora
torkåret. Snön smalt bort ovanligt tidigt
ur skog och sjö, sedan brann solen
ständigt, stor, rund och röd. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
