- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1911 /
897

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NÄR SKOGEN TOG

först, att det bara var en grof stock,
men det var du! Låg med sidan af
ansiktet nerbäddad i den förbrända
mossan. Först såg det inte ut att vara
lif i dig, men så rörde du ena armen
litet, som om du ännu högg och slog.
Patron skickade genast kusken efter
en långkärra full med halm, och där
lade vi dig och foro i gående till
Karlstad. Det var långa mil. Alla sade,
att det tjärte ingenting till ta dig i
”onytta” till lasarettet, men jag var
envis, bad patron så vackert, att jag
skulle få försöka och få följa med.
På lasarettet hade de aldrig sett
hemskare syn, sade de, och han, min
Jonte, skulle inte kunna lefva. Jag bad
till Gud, jag bad till sköterskorna:
”Käre Gud och sköterskor, gör ändå
ett försök med honom, jag älskar
honom så" |

Så låg du fjorton dags tid, sanslös,
och barade yrade, språkade om din
Marna, som var död och höll sin isiga,
kalla hand svalkande på din brinnande
hjärna. Se, ”kaftin’, det var isen jag
höll på hans panna natt och dag i
tolf dygn utan rast eller ro eller sömn.

Så såg du stora elddrakar, som
spydde rök och gnistor omkring sig,
älgtjurar, som hade stora glödande
kvastar på hufvudet i stället för horn,
brinnande långa ormar och illtyg.

Så blef du mycket småningom
bättre, och då jag såg, att värsta
dödsfaran var förbi, fick jag åter fara hem
till tjänsten, men först hade du frågat,
om elden blef hämmad.

Jo du, det blef den, tack vare dig!

Nu Jonte, får du själf berätta
resten, den ”hågar’ du nog.»

»Jo väl, mitt tillfrisknande gick
förfärligt långsamt, det var långt in på
hösten, innan doktorn ville släppa

H. — I1A.

”"VÄRME” 897

mig. Så illa bränder hade han aldrig
tillförne sett någon, som gått igenom
med lifvet, sade han.

Men nu fick jag då resa hem igen,
förmådde den rara sjuksköterskan ta
bindeln från hufvudet och ge mig en
spegel, som hon till slut motvilligt
gjorde. Och jag fick se, hur jag såg
ut — t. o. m. värre än nu! Halfva
ansiktet och ögat borta! Branden och
röken hade väl trängt in i blodet och
färgat käken outplånligt svart som sot.

Nej, nu förstod jag, att ingen flicka
i världen, nej, inte ens Marna, ville
ha en sådan till man, så hemsk som
jag såg ut.

Hade jag bara fått sluta mina
dagar då vid branden den gången, men
nu att lefva som ett hemskt,
skrämmande spöke, att gå omkring ensam,
utan hem, utan kärlek — det var mer
än jag kunde stå ut med, tyckte jag.

Nej, jag ville rakt inte fara åter
till gården, visa mig och bli utskrattad,
och inte ville jag träffa Marna mer.

Men det ”hjalp” inte. Gamlepatron
hade skickat sin egen kusk och vagn,
och jag måste ju ändå följa med, få
tacka patron för allt han kostat på
mig.

En så underbar resa det var i alla
fall, sitta på fina, mjuka dynor i en
stor fjädervagn med kusk i full
mundering. Jag åkte som en riktig fin
herrekarl de långa milen.

När vi svängde in i lindallén, såg
jag en stor hop med folk framme på
gården. ”Hör du Anders, patron har
visst främmande i dag,’ sade jag till
kusken, ”kör du bakvägen bort till
stallet. Inte passar det för en sådan
som mig att komma midt upp i
främmaden, förstår du väl.

Men Anders var ”enveten” och höll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:27:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1911/0907.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free