Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
898
rätt fram till stora ”trampen”’,
hvaröfver hängde en båge, klädd med
blomster och blad och flaggor.
”Hurra för Jonte! Hurra! ropade
patron, och hela skaran klämde i, så
att det dånade.
Jag trodde, att jag bara drömde.
Jag förstod alls inte meningen med
detta, vaknade först, då jag kände
Marnas lilla hand i min. — ”Marna,
du! Marna lell"?
Så fick de mig upp på trappan.
Patron höll tal för mig. Jag förstod
ringa däraf, allt var så underligt. Det
”lille” grand jag hade förmått uträtta,
gjorde han till en mäkta stor heder för
mig. ’
Jag hade, sade han, räddat lif och
hem och skog, jag var en hjälte, hela
socknen, häradet stod i största
tacksamhet och beundran. Jag hade
räddat skog för många 100,000 riksdalers
värde. Jag förstod så litet af allt han
sade, bara stod och såg på Marna.
Pastorn höll ett långt, kristeligt tal
öfver mig, och till sist fäste han en
blank penning på tröjan min, en
medalj, kallade han det, för berömlig
gärning. Den blänkte grant!
Och jag stod bara och såg på
Marna och såg hennes ögon glänsa.
Sedan hurrades igen och dracks
och åts, för pastorn hade bjudit allt
sitt folk på ”förtäring” för att välkomna
mig hem igen.
Och jag, jag kunde hvarken äta
eller dricka, satt bara och höll Marnas
varma hand i min, tänkte så, att nu är
det väl sista gången jag håller så i
dig, ”Marna lell! Då jag tar duken
af käken, och hon får se mig, som
jag är, springer hon nog rädd från
mig för alla tider.
KAPTEN MACFIE
”Jonte!" ”Ja, Marna.” ”Vill du gå
ut i skogen en strof?” sade hon. ”Ja,
hvart gå vi då?” ”Jo, upp till
Björklunden, du minns nog den ?” Och vi
gingo hand i hand dit upp.
Alltjämt ville jag tala om eländet
för henne, taga utaf bindeln och visa
henne styggelsen, men jag ”orkade”
ej, hade ej mod nog. Jag ville ha min
kärlekslycka ännu en kort, salig stund,
innan hon skulle springa förfärad ifrån
mig för alltid.
Efter en god halftimme, för vi
gingo långsamt, voro vi uppe vid
björkdungen.
Det lyste något klart rödt mellan
hvita stammar. Ӂ, en nybyggd stuga,
så vacker den är, så härligt den ligger,
hvem rår om den, Marna? ”Du"
”Jag! Hvad menar du, hur pratar du,
Marna?” »Jo, jo, du store, älskade,
stugan är vår, din och min, alldeles
din och min — vå r stuga, förstår du!
Vår rare, gode patron,
assuransbolaget och hela socknen ha gett dig
den. Stig in, här är du hemma, du!
du!
”Men Marna, är det sant? Yrar,
drömmer jag inte igen?’
»Nej, du, allt är dagsens sanning.
Till och med bord och stolar och vår
säng ha de gett dig som en gåfva.
Du har fått allt detta, för du är min
store, starke hjälte, som stridde så
tappert med eldens drakar. Du
räddade så många från undergång, sorg
och elände den gången.
”Men Marna, du vet inte, du kan
ej ana, kan ej tro — hur jag ser ut.’
”Hur du ser ut! Visste jag det inte
länge, länge, innan du själf hade aning
om det. Tror du inte jag vet, hur
den grymma, hemska elden handterat
min vän?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
