Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
920
Men när gossen fortfor med sin
klagolåt allt häftigare, steg han upp till
slut. svor och vacklade fram till
vaggan. |
»Hvad gapar du efter,» sade han,
men gossen lät sig inte bekomma. Då
lyfte han upp honom på sina armar
och ruskade honom.
»Du skall tiga, unge,» sade han, och
gossen tystnade strax och såg på
mannen med klara undrande ögon.
»Du — du,» sade mannen och vände
bort hufvudet, »du tänker visst titta ut
far din.> I detsamma hajade han till
och såg sig omkring. Det var väl ingen,
som hört, hvad han kallat sig för? Nej,
det var ingen mer än gossen, och han
var för liten att förstå. Han log emot
sin far och fick två gropar i kinden.
De groparna voro arf af modern, och
ögonon voro hennes, men häret skulle
bli svart och krusigt som faderns.
Månntro han skulle bli lik far sin äfven
på annat sätt, bli en kvick och grann
och smidig karl och lika styf finsnickare
också? Kanske var det dumt att så
där utan vidare afstå från pojken,
kanske han kunde bli till nytta en gång i
framtiden. Mannen började bli helt
fundersam, men så skrattade han
plötsligt till, rått och obehagligt. Nog kunde
han skaffa fler pojkar till världen, så
inte behöfde denne väga tungt i
vågskålen. Men gossen log på nytt, och i
mannens lättrörda sinne framkallade
leendet genast nya känslobubblor, ty
när ett riktigt litet barn ler är det
oskuldens värld som möter en, och inför
den faller den vuxna människan till
föga.
»Denne är din stackars far,» sade
mannen gråtmildt, »>han super ibland,
och han har bedragit din mor — han
är en fattig sate och en stor usling.
Men han kan vara karl för sin hatt
också, det är ingen, som vågar mucka
HANNA SÖDERLUND
när han sagt sitt ord, och han är en,
som vet hvad han vill» —
Han hörde inpte, att gossens mor
kommit in, och såg henne inte, förrän
hon häftigt ryckte gossen ur hans
armar.
»Han skrek,» sade mannen liksom
urskuldande och gick skamflat tillbaka
till sängen och lade sig.
»Du skulle låtit honom ligga,» sade
hon, »du kunde fallit, och han kunde
ha slagit sig.»
Hon satte sig på en pall, knäppte
upp klänningslifvet och lade gossen till
sitt bröst. ’
»Du tycker väl, att jag är en så stor
usling, att jag inte skulle ta i pojken
en gång,» sade han.
Hon svarade inte. Svaret kunde
han ge sig själf, tyckte hon. Känslorna
voro ännu stelnade hos henne.
>»Om jag nu bjöde dig giftermål,»
sade han som på försök, »så tog du väl
inte emot det.»
»Nej, det gjorde jag inte.»
Blodet steg honom åt hufvudet. Hon
var inte lite stursk hon, men det var
väl speladt i alla fall, för nog måste hon
känna sig glad och tacksam om han
ville gifta sig med henne.
»Det vore väl godt för dig om du
kunde få hjälp med gossen,» fortsatte
han, »det är inte godt för ett ensamt
fruntimmer att fostra en pojke.»
»Det skall jag nog försöka reda opp.»
Han trefvade i byxfickan efter
portmonnän.
»Vill du ta detta så länge,» sade
han och räckte fram en tia emot henne.
»Behåll den själf,» sade hon och
rodnade.
»Men du har i alla fall haft besvär
för mig»> —
»Det gjorde jag för gossens skull,
så det blir ingen slags betalning för
det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
