Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
922
»Men du kan väl inte neka till att
han har en far ändå,» sade han
hetsigt. Hon var alltför orimlig, tyckte han.
»Åjo. I husförhörsboken skref
prästen: fadern okänd. Det är liktydigt
med att vara utan.> Hon satte sig ner.
»Du har ett sätt att vränga orden,»
sade han. | |
»Det har varit en lång vinter.> Hon
vaggade barnet i sitt knä. >»En lång,
lång vinter. Mor sydde inte en tråd
till pojken, det kunde hon inte förmå
sig till, för hon hade ju tänkt ihop på
annat sätt för mig, jag var ju enda
barnet, ska du veta. Jag fick sy själf,
och det var så underligt med den
sömnaden. Det fick ske i smyg om
kvällarna, när mor sof. Först ville det inte
gå, jag hade för många tårar och
skammen var så stor — sen gick det
bättre. Det förstår du inte, men för
hvart plagg jag fick färdigt fick jag
större tröst, jag bade inte rättighet att
vara glad, men jag tyckte att jag inte
längre var ensam om allt, och det
lättade.» _
Hon hade talat mjukt och stilla, så
olikt mot förut, att all hans vrede
försvann, och han kände lust att gråta, i
hennes knä, bredvid barnet.
Hon satt med böjdt hufvud, och solen
sände strimmor öfver hennes hår, och
’ lockarna i nacken lyste skarpt röda
som guld.
Hans blickar trådde efter dem, ty
han visste, att de voro mjuka som en
smekning, och det kunde vara lisa att
lägga ögon och mun emot dem och
styrka eller svaghet att linda dem om
fingrarna.
»Men det är mitt allvar att bjuda
dig äktenskap nu,» sade han och tyckte,
att det var konstigt, att hon icke
förstod det.
Hon svarade icke, vaggade sitt barn
fram och åter och fortsatte att tala.
HANNA SÖDERLUND
»Far dog. Det var sorgen som tärde.
Han sade ofta: se till om du skaffar
barnet far en gång, att det blir en god
far, ty det är bättre vara utan än få
en dålig.»>
»Skulle jag vara för dålig då? Jag
super ju lite, men det kan jag lägga
bort. »
»Du kastade bort mig, som man
kastar bort en trasa, och det var ändå
kärlek jag bjudit dig.» Hon böjde
hufvudet djupare, tårarna började falla på
hennes kinder.
»Kärlek,» tänkte mannen, >skall
sådant vara kärlek?» Han var icke
van att tänka, ville inte tänka på svåra
frågor, ty det var detsamma som att
kasta småsten på ömma fläckar, och
han ömmade lätt för allt svårt.
»Men jag skall försöka bli både mor
och far för honom,» återtog hon och
höjde hufvudet, och ögonen glänste
genom tårarna.
»Du tör väl
buttert.
» Ånej,» sade hon, »jag har mycken
kärlek.»> |
Han reste sig på armbågen och
såg på henne. Att inte tröttna på
någon — var det kärlek?
Han lade sig ner igen.
Ja då så — ja då hade väl aldrig
kärleken hälsat på i hans hjärta, för
han blef trött och led på alla
kvinnfolk. Men det fanns nog många slags
kärlek, både den som tog slut och som
varade och for sin kos och kom igen.
För nu kände han säkert, att hans
gamla kärlek kommit tillbaka och han
började bli rörd och vek till sinnet.
»Ja, det var en synd att svika dig
i din kärlek,» sade han högtidligt.
Hon såg stort på honom. Gycklade
han? Det var icke endast i
handklaveret han hade locktoner, men hon fick
icke lyssna, icke till en enda ton fick
tröttna,.» sade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
