Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MOR
hon lyssna. Och hon gick fram till
fönstret och såg ut.
»Mor borde vara här snart,» sade
hon, »men hon kunde väl inte få skjuts
förrän efter kyrkdags.»
»Du är angelägen att bli af med
mig,» sade han med bitterhet.
»Vi ha ju talat slut för längesen,>
sade hon. Hon började känna det
blytungt i händer och fötter. >Nu kommer
för resten Per i Åkerberg med skjuts,»
tillade hon hastigt, >»mor är med. Det
är så godt du gör dig i ordning till att
fara nu.>
»Ja,» sade han med en suck, >så blir
din pina slut nu.»
Han satte sig upp. Han hade legat
påklädd, men tagit af skorna. Nu böjde
han sig ner efter dem.
»Det gör ondt i hufvudet att sitta
så här,» sade han. »Du vill väl inte
snöra åt mig.>
»Jo, jag ska hjälpa dig.»
Hon lade gossen bredvid honom i
sängen och hukade sig ner på golfvet
vid mannens fötter. Nu var hon så
nära, att han kunde lägga sin hand på
hennes hufvud, vira lockarna om
fingrarna, men hban var stilla, satt och såg
ömsom på barnet, ömsom på modern.
Han hörde ihop med dem båda, och
hans rätta plats var hos dem, men han
var för dålig att få stanna. >»Hvad jag
är usel,» tänkte han och höll på att brista
i gråt men bemannade sig och sade
ödmjukt:
»Du kan inte förlåta» —
Hon ryckte i kängsnöret, det gick
af, hon fick knyta ihop. Hans stämma
hade smekt och rifvit upp omkring sig.
»Jo,» sade hon, >jag vill förlåta,
gossen skall lära mig förlåta.»
»Gossen, gossen,» sade han otåligt,
»är det bara han, som har din kärlek
nu?»
»Nej det är icke bara han.»
923
»Men han väger mer än jag i alla
fall.»
Hon hade snörat slut och kunde
stiga upp nu men dröjde.
»Väger pojken mer än jag,
Gunhild?> Han böjde sig ner emot henne,
hans hand låg på hennes skuldra.
»Nej, Melker,» sade hon tyst och
lutade ansiktet mot händerna.
»Då blir det jag, som får råda,» sade
han gladt och reste sig.
Hon reste sig också, blek och
allvarsam.
»Nej, Melker, nej,» sade hon lugnt,
»pojken är det som får råda. Du är
god nog åt mig. Jag — jag gifte mig
väl med dig hurudan du vore — men
du passar inte till far åt mitt barn.»
»Pojken vore barmhärtigare än du
om han kunde förstå.>
»Detta är också barmhärtighet. En
mor kan vara barmhärtigare mot sitt
barn än mot sig själf. Men skynda
dig nu och gå, Melker.>
»Ja, jag skall skynda mig.»
Han steg upp och tog hennes hand
och ögonen han fäste på henne voro
svarta af känslor, som voro nya och
oförstående för. honom.
»Nej, Gunhild,» sade han häftigt,
»jag kan inte gå härifrån förrän du
lofvat mig, att jag får komma igen.
Ja, jag är en usling — men jag kan bli
bättre Gunhild, jag kan bli bättre, låt
mig få komma igen.»>
»Gå nu, Melker,» sade hon och blef
blekare. Men han märkte, att han fått
öfvertag och stod kvar.
»Nej, du skall lofva först, att jag får
komma igen,» sade han uppfordrande
och tog hårdare i hennes hand.
»Ja,» sade hon slutligen, »du får
komma igen.»
»När? Det skall vara snart.»
»Snart,» tänkte hon och hennes
hand skälfde i hans, »får han komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
