Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
948
Nog måtte du känna mig så
mycket, att du vet att jag som annat
skrifvande folk brukar starkare ord
och visar ett konstigare beteende än
hvad som sedan föreligger i form af
slutgiltiga handlingar. Det öfversta
vågskummet är ju ingenstans en
långvarig historia, och det som dref mig
att sända i väg de där telegrammen
var ju bortdunstadt vid nästa
soluppgång. En så pass praktisk realist som
jag råkar ej ut för någon romantisk
lifsolycka, som skulle intressera en
större publik.
Men det är ju nog att den
intresserar mig själf, och bara därigenom
visas att mitt tillstånd ej är så
beklagligt. Apati är dock det farligaste,
men jag kan dissekera både mig själf
och andra, och dessutom tala fullt
logiskt och förnuftigt om världens
allmänna förhållanden.
Att ingen här misstänker något är
jag säker om. Någon starkare yttre
glädtighet har jag ju aldrig förfogat
öfver, om det nu berott på att jag
kommit till världen utan den, eller
på att det ej var modernt inom min
generation då jag växte upp. Och
trots allt skräfvel om privat och
offentlig frigörelse, har jag som du vet varit
oerhördt svag för dagens moder. Jag
undrar om det ej är först nu som
jag lösgjorts i någon nämnvärdare
grad.
Ja, nu har jag träffat Virginia. I
går i kyrkan. Det skulle ej vara
Lagmanshus om man här ej gick i kyrkan
om söndagarna.
Hon satt i sin vanliga bänk
samman med svägerskan, och vi hälsade
på hvarann öfver menighetens
hufvuden under det ingångspsalmen sjöngs.
Ifon var elegantare än någonsin förr,
HILMA SÖDERBERG
högre, förnämare. Och ändå var hon
ännu mera människa — det stora
mörka ögonparet dominerade så helt
och hållet det bleka ansiktet och hann
med att spegla fram en hel följd af
uttryck. Hennes ögon äro vida världar
för sig, och när man tror sig ha
utforskat dem står man plötsligt inför
nya okända land.
På hemvägen fingo vi sällskap.
Hon lät svägerskan åka ensam. Öfver
min återkomst visade hon ingen
förvåning, endast glädje, och vi talade en
myckenhet af poesi genast — d. v. s.
hon började med att tacka för boken
som hon fått kvällen förut och
fortsatte så med innehållet som hon
synbarligen älskade. Hvad kan jag mera
begära än att bli prisad af henne!
Jag frossade säkert på hennes ord,
ehuru det ju icke kändes som jag
drömde när boken kom till.
Så frågade hon efter dig. Och
efter Ruben. Att stämman fick en
rikare klang och därtill en skälfning
af ej för väl bekämpad upprördhet,
hörde jag lätt denna gång. Att jag
bara ej förnummit det förr! Jag
svarade utförligt och såg att hon lyssnade
hungrigt.
Då Amy berättade i bref till mig
i fredags, att hon ämnade skrifva
äfven till dig, antar jag du nu är
bekant med hennes krigiska
sinnesförfattning. Smärtan kunde man kanske
få syn på, om den icke vore så
omvuxen af hennes sårade fåfänga och
den därmed följande hämndlystnaden.
Det är måhända synd om henne, men
så är det ju också om en hel del
andra, och jag skulle känna det som
ett onödigt slöseri att vara speciellt
bedröfvad a Amy Brandehus” vägnar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
