Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
954
säga — mer än att jag skulle uppträda
ytterst försiktigt och hyggligt. En
föresats som ju tog döden på allt hvad
jag eljes kunde komma fram med!
Jag kände det som en oförlåtlig lucka
att ej ha umgåtts med borgerskapet,
så att jag ledigt kunde uttrycka mig
på deras dialekt.
Brukspatronen var ensam om att
ta emot mig först — hans fru var
hindrad för ögonblicket. Vi hade ju
träffats förut och växlat ord om väder
och vind, så vi lyckades i att ta upp
samma tråd igen. Jag upplyste honom
om att det åter börjat snöa. Han
visade ingen förvåning men var dock
lagom intresserad och ansåg att den
snö vi redan hade var fullt tillräcklig.
Däri instämde jag och undrade om
ej snöiga vintrar blefvo rätt
kostsamma för socknen — upplöjningen
af de många vägarna betalades ju med
allmänna medel.
Så kom lyckligtvis hans fru. Och
hon begagnade ej så många
inledningsord utan bad snart nog att få
uttrycka sin stora, stora sorg öfver
hvad som kommit i dagen, och som
hon förmodade var orsaken till mitt
besök.
Jag jakade och sade mig förstå,
att hon måste ha upprörts af det bref
min svägerska skrifvit.
Ja, det meddelade ju någoat som
hon aldrig kunnat drömma om. Och
Virginia hade inte med ett ord antydt
att doktor Corvin var mera än cen
vanlig bekantskap.
Jag svarade att jag också kunde
förstå det.
Därpå vardt det tyst en stund.
Brukspatronen gjorde så en ny
inledning med antagandet, att jag
natlurligtvis var fullt inne 1 saken.
+
HILMA SÖDERBERG
»Det kan jag knappt svara på. Jag
har inte vetat om det ringaste förrän
strax före min hitresa. Jag kom öfver
hemligheten af en ren tillfällighet
snart sagdt. Men så berättade ju min
bror hur det förhöll sig.»
»Ni blef naturligtvis upprörd ?»
Damens ögon voro inkvisitoriska
och tonfallet skvallrade om utmaning
— det var ju också en fråga att ställa
till en notorisk förkunnare af all slags
osedlighet!
Detta var dock en
andrahandsreflexion. Min första däremot höll på
att bli ett intygande att jag vid Gud
aldrig känt mig upprördare än den
gången. Så emfatisk var jag dock ej
1 verkligheten, utan jag nöjde mig
med upplysningen att jag blef
synnerligen öfverraskad.
»Ja, det måste ju kännas oerhördt
smärtsamt.»
Då jag ej visste precis å hvems
vägnar hon talade, kunde jag den här
gången ej instämma. Men jag upphof
ändå min röst och sade på ett visst
förtröstansfullt och fast sätt: »Det är
ju en lycka att de äro människor som
ha åldern inne — inga barn som rusa
1 väg utan förståelse för hvad de
göra.»
Fru Troil kunde ej (med hastigt
höjda ögonbryn) se att det förbättrade
något. Tvärtom.
Jag fortsatte emellertid att plädera
för min åsikt. Inne i något slag af
stämning var jag ej, utan det blef
mera ett hvardagligt lätt prat i stället
för vördnaden, andakten inför en
fråga som var större och allvarligare
än lif och död.
Efter en stund afbröts jag af fru
Troil:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
