Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGMANSHUS
»Ni tycks beundra er bror alldeles
ofantligt.»
»Det är nog rätta ordet. Jag kan
inte tro ni har svårt förstå mig —
ni har ju träffat honom själf.»
»Ja, han var här några dar. Och
på den korta tiden hann det ske...
det här med Virginia.»
Jag bad få erinra, att de ju träffats
både före och efter det besöket, och
att posten existerade. Första gången
de möttes var ju mellan två och tre
år sen — så de hade haft tid att
tänka och komma underfund med sina
känslor.
»Känslor! Han är ju en gift man!»
Hvad kunde jag säga utom att
giftermål icke med nödvändighet dödade
en människas känslolif eller förde det
in i ett väl tillbommadt rum. Icke
heller gjorde det väl personligheten
så renons på egenskaper som kunde
uppväcka kärlek. Hvad nu min bror
beträffade, tycktes han i sällsynt grad
ha bevarat dem — eljes skulle han
nog icke ha vunnit en sådan kvinna
som fröken Troil.
Jag sade också litet mera, och
under tiden gick det upp för mig, att
jag nog var på alldeles galna vägar
och att det var för sent att vända om.
Jag hade helt enkelt att vara mig själf
om jag ville vara någonting alls.
Saken var ju för resten mest komisk,
och min förekomst i herrskapet Troils
salong (med bibelspråk på väggarna)
kunde ej skada de två som frågan
angick.
Fru Troil:
»Det är ju lätt att förstå, att ni
handlat precis på samma sätt som er
bror, om ni varit i hans ställe.»
Antagandet syntes mig så
himmelens naivt att jag kunde ha brustit
955
1 skratt. Men jag svarade i alla fall,
djupt allvarlig: — »Det hade jag, fru
Troil.»
Hon: »Hvad tjänar det då till att
vi resonera om saken l»
Jag påstod att det i själfva verket
var därför att vi hade olika åsikter,
som det kunde bli något resonemang
af. Och det skadade aldrig att tala
öppet.
Det hade också fru Troil trott förr.
Men hon visste bättre nu — Virginia
var döf och blind för allt annat än
sina egna önskningar och begär. Att
tala med henne var som att tala med
berget där, fru Troil gjorde en gest
mot fönstret. Och Monika hade varit
likadan — det nyttade ej till något att
tala med sådana människor!
Jag: »Ja, de äro starka. Och det
är väl också en borgen för att de orka
med att skydda sig själfva och hvad
de få i sina händer. Ingenting är
säkert onödigare än att känna sig
ängslig för fröken Troil.»
»Få vi inte känna oss ängsliga för
enhvar som begår en synd?»
Nu satt jag där! Just som jag med
tacksamhet noterat religionens
utelämnande. Dock — ingen rädder här.
Mitt hufvud satt ju ändå löst på
axlarna.
»Kallar ni det synd att två
människor älskar hvarann?» Jag gjorde
tonen så lågmäld och förbindlig som
möjligt för att försona.
»Men det är ju
äktenskapsbrott! En den största synd som kan
besmitta jorden.»
Jag kunde ju inte låta bli påminna
att det fanns ingen »synd» Kristus
behandlade med större öfverseende än
denna. Icke ett enda förebråelsens
ord hade han haft för de kvinnor han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
