Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAGMANSHUS
rummet och tala vackra och stora ord
om kärleken, gjorde jag det dock. Det
blef en andaktsfull och praktiskt
poetisk lifshymn och människoförklaring,
och jag tror närapå att somliga
meningar kunde ha tryckts i en bok. —
När jag afbördat mig dessa mina
trosord, kände jag en viss belåtenhet —
dock mera å egna privata vägnar än
för den verkans skull jag trodde den
ha haft på åhörarna.
Den var nog minimal. Och
förstördes för visso af det som kom
efter.
Fru Troil undrade nämligen i korta
och osvarfvade ordalag hvad som
ämnade göras om fru Corvin nekade att
skiljas. Tänkte min bror tvinga
henne?
Det var något jag ej visste. Men
hvarför skulle han tvinga? Saken
fick väl bero. Med tiden gaf hon väl
med sig. Banden dem emellan voro
ju lösta ändå, och Ruben’ bosatte sig
härefter i England.
»Men Virginia...»
»Hon följer ju honom dit.»
»Utan vigsell»
Jag svarade — ur ett enfaldigt och
okonstladt hjärta — att jag ej kunde
tänka att vigsel eller inte vigsel
spelade någon roll för dem.
Det gick förfärligt illa. Fru Troils
man for upp och framstötte :
»Det... det fattades bara det!»
Fru Troil själf talade ej alls men
började en häftig promenad.
Jag försäkrar dig, mamma, att jag
kände mig oerhördt ledsen. Det var
ju inte min affär att sitta där och
röra i de två frånvarandes
framtidsöde. Och ännu mindre skrämma slag
på brukspatron Troil med fru. Jag
meddelade också genast att jag
ingen
957
ting visste, och att jag ingen som
helst befogenhet hade att tala å andra
vägnar än mina egna. Och att jag
till sist var fullkomligt öfvertygad om,
att fru Amy icke skulle gå på med
brutala maktspråk utan medverka till
en ordinarie skilsmässa.
Ytterligare lugnande ord talades,
eftersom jag ej önskade att min sortie
skulle försiggå i idelt svart mörker,
men när den väl var öfverstånden
och jag befann mig på hemvägen —
flygeln passerade jag förbi äfven nu
— ’kände jag ingen så stor inombords
otreflighet. Kanske jag rent af fyllt
någon liten mission.
Magda förkylde sig på sin
promenad. Hon ligger i dag. Nå, det är väl
också öfveransträngning. Hon är för
närvarande midt uppe i ett svettbad
efter att ha druckit het mjölk och
konjak.
Magda ville veta i går kväll
hvarför hon misslyckades med allt och
frågade om det låg i blodet hos
judarna. Jag påminde henne om att
judar ju ofta lyckades briljant, och
att hon själf var en ganska storartad
ung dam. Därpå ville hon höra om
jag trodde henne om att skrifva, och
när jag intygade mig vara fullt viss
därom, anförtrodde hon mig, att hon
hade planer på ’en hel bok i hufvudet,
och att hon ämnade stanna här
vintern öfver — under påståendet att
hennes lungor voro klena och ej tålde
stockholmsluften ! — och arbeta hårdt.
Hon var redan lofvad förläggare!
Jag undrar om det ej är
svärmodern lika mycket som mannen. Du
kommer ihåg den ädla och förträffliga
damens mungipor. Hade Magda
tillräcklig ruter i sig gick det nog ändäi.
Nu har hon blott en kultiverad
käns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
