Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Skagen. Till 500-årsjubiléet den 22 jan. 1913. Av Daniel Fallström. Med 19 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, utan att ha Drachmanns fantasi,
kan man nog inbilla sig åtskilligt, om
man en månljus höstnatt sitter ensam
i Gallionssalen på Skagens hotell och
hör bränningarnas orgelbrus som ett
requiem över de döda i fjärran.
Jag nämnde Drachmann, och jag
kan naturligtvis inte tala om Skagen,
utan att tänka på honom. Nu är han
borta — och det märks, att han är
borta. Det var han, som gav glansen
åt de glada artistfesterna i Michael
Anchers trädgård, där
konstnärskolonien så ofta samlades om
sommarkvällarna, och av det lilla han ägde delade
han kungligt med sig åt sina fattiga
vänner, fiskarena.
Se’n han dog har jag aldrig velat
gå in i hans villa Pax. Det bor för
många minnen under det taket, där
en jättestor havsörn breder ut sina
vingar över det väldiga skrivbordet, fast
ingen diktare nu drömmer där mera.
Men när jag går förbi huset, lyfter jag
alltid på hatten för den gästfrie värd
och den eldfängde sångare, som en
gång bodde där inne.
Vår, sommar och höst har jag bott
på Skagen: när storkarna kommo och
när de foro, när göken i juni gol långt
ute på heden bland klitterna, eller när
stararna i september kvittrade lika
livligt som om våren och lyste glänsande
svartbruna på de brutna takens
vitstrukna ryggåsar — jag tror aldrig jag
sett så mycket står ar som på Skagen.
Drachmanns grav.
Drachmann i sitt arbetsrum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
