Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Karlfeldt. Av Amalia Björck. Med 1 porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riges störste levande lyriker, fastän
vox populi i dagens nyheter annars
knappast gäller i morgondagens
efter-granskning. I sällspord grad blev
Karl-feldt det poesiälskande Sveriges
sångare. Han är visst ingen snövit
ljusalf. Han har också gett öppenhjärtigt
stygga nedblickar mot jordens grova
tyngd, men han gav oss mycket rent,
och kärt i motvikt. Där är inte bara
en härligt ljudande malm i hans rytmer.
Där är — åtminstone ofta — ett
gripande innehåll. Där är realism i en
rikare betydelse än åttitalets, drömlikt
milda och ljuvliga ord visserligen också
— ty dröm ingår i verkligheten — men
till denna världens släta knoddar talar
Karlfeldts dikt vassa ord, "hälsosamt
och sant".
Fredligt och godmodigt är
Karlfeldts personliga uppträdande. Så vitt
jag vet har han hållit sig alldeles tyst
i litterära fejder, t. ex. i den stora
Strindbergska, där så många vittnade
med glada eller ödmjuka tillrop,
glåpord eller medlanden hit och dit.
Hittills har Karlfeldt ganska bra
lyckats värja sig för intervjuer. Vad
jag nu berättar om qu undantag, bör
kanske rubriceras som "överfall". Den
lycklige intervjuaren har ett par år
burit på sin hemlighet, men röjer den
genom mig:
"— Förgäves hade jag ringt på
hans dörr. Han bodde Floragatan.
Det var lämplig adress för Flora och
Pomonas skald. Det sades, att han tog
sin ridtur. Då väntar jag väl, tänkte
jag och gick själv ett slag på Karla-
vägen. Inte länge dröjde det, innan
där kom en riktig hästkarl gående.
Han hade stövlar till knät och röda
handskar, gestalten välvuxen, men
bredaxlad. Ansiktet var friskt, nästan
robust i hyn. Han gick upp till sin
våning, flera trappor. Jag smög sakta
efter på håll. Då jag tänkte, att han
hunnit sätta ridspöet ifrån sig,
samlade jag mod till en ringning. Mitt
ärende var inte att intervjua. Det var
ännu besvärligare, men jag fick
audiens. Han har en god glimt i ögonen,
och djupt, malmrikt målföre som en
dalkarl.
Rummet företedde samma originella
stilbrytning som hans ordskatt.
Stiern-hielms och Runebergs porträtt blickade
välsignande ned från väggen. Med så
rent stilistiskt samvete kan han se upp
till dessa ärans friska fränder. Höga
rokokostolar i ek, gedigna och enkla,
stodo nära en bred divan med en
orientalisk matta. Jag tänkte på träslottet,
men också flög genom mitt huvud
dikten om Den rike ynglingen. Vi talade
samman om dikt och dikter, och mer
yppar jag inte." —
Då jag nu gratulerar Karlfeldt, är
det inte stor andel av denna gratulation
som riktas till akademisekreteraren, om
det än kan behövas att önska "den
ständige" en beständig lycka i
ansvars-diger förvaltning. Men de fragment till
Karlfeldtsstudie jag här i ytterligare
förknappning visar voro gjorda före
C. D. W:s bortgång och gällde mina
jämnårigas vårskald framför andra.
Detta kan lugnt och bestämt fastslås,
utan att jag därför skulle förneka vår
beundran inför många vitterlekare av
annan art och förtjänst.
4. — 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
